Patrik Godin

En stor del av hemligheten med Jens Lapidus succédebut Snabba Cash var att folk trodde på det. Aha, snubben är jurist - han har sett skiten inifrån.

Men riktigt så enkelt var det ju inte, visade det sig. Lapidus hade hittat på åtskilligt; annat hade han snott från nätet och från olika böcker (ex ett slags handbok i hur man tvättar svarta pengar så att de blir vita).

Konstfärdigheten bestod naturligtvis i att hans skildring av det kriminella livet ändå kändes autentisk och trovärdig. Det låg i detaljerna, i språket, i händelserna och perspektiven. Vi befann oss mitt uppe i de kriminellas värld, och vi läste Lapidus berättelse som en initierad och skakande rapport om tillståndet i dagens Sverige.

Karolina Ramqvists Flickvännen har ett delvis annat upplägg. De kriminella männen spelar även här en viktig roll, men de är fysiskt frånvarande romanen igenom. Istället ligger fokus på fruar och flickvänner. På dessa som ofta får agera våp, sexualobjekt, ställföreträdande gråterskor eller moraliska rundningsmärken.

Det är ett intressant upplägg. Det ger utrymme för en alternativ skildring av en miljö som många finner fascinerande, men som ännu fler endast hyser en motvillig nyfikenhet inför.

Tyvärr brister det en del i just det som gjorde Lapidus roman så bra: trovärdigheten. Ramqvist är hyfsad på dialog (fast anglicismerna känns ibland överdrivet pubertala) och hon fångar rätt väl det psykologiska spelet kvinnorna emellan.

Det är dock omöjligt att ro iland ett sådant här företag utan att ta in det kriminella livet i skildringen. Att göra åtminstone en liten Lapidus. Och just däri ligger det problematiska i den här romanen. Ramqvist röjer alltför tydligt sina knep, vilket får den effekten att läsaren snart börjar misstänka att hon inte kan sitt ämne tillräckligt väl. Scenen där en tatuering tas bort från en gängmedlems underarm med en slipmaskin är ex. hämtad från boken Svensk maffia. Vilket är helt okej - om bara Ramqvist ägde förmågan att dölja det lite bättre.

Och så fortsätter det. Med språket (kokain kallas för kola - men hallå, det stinker inte direkt maffia). Med detaljerna (som när den kvinnliga huvudpersonen sjunger ut sin avsky för Svenssonlivet, samtidigt som hon kan tala om naivistisk konst). Med psykologin (alla kvinnor dras innerst inne till råa machomän).

Karolina Ramqvists anstränger sig tyvärr väl hårt för att framstå som någon som har cred, fast så där lite från sidan, vilket stjälper hennes roman. Oavsett genre, handlar det nämligen i slutändan alltid om att dölja knepen, inte avslöja dem.

I veckan satt Stefan Lindgren i svt:s Debatt och svarade "USA" på varenda fråga som berörde Pol Pots och röda khmerernas förbrytelser mellan 1975 och 1979.

Idag har Andreas Malm en lång artikel (egentligen en recension) i DN där han försöker låtsas att sexdagarskriget i juni 1967 enbart handlade om Israels vilja till makt, land, blod och förödelse. Det låter som om de plötsligt bara bestämde sig för att slå till. Och vips var ockupationen av palestiniernas land, som påbörjats långt tidigare men eskalerat 1948, närmast romersk i sin omfattning.

I själva verket känner naturligtvis Andreas Malm till vilken roll Storbritannien och FN spelade för staten Israels bildande. Han vet att israelerna inte själva stått som angripare vid samtliga arabisk-israeliska krig. Och han är fullt på det klara med att kriget 1967 hade föregåtts av egyptiska truppsammandragningar vid Israels gränser, av ingångna försvarspakter mellan Jordanien, Egypten, Irak och Syrien, av luft- och markstrider mellan Israel och Syrien.

Någonstans vill man ju också tro att Malm inte hyser den uppfattningen att alla judar är sionister, och att alla sionister per automatik vill fördriva palestinierna och döda deras barn. Den ensidighet som han visar upp i snart sett alla sammanhang där han dyker upp, tjänar inget annat syfte än hatets. 

Om de senaste kriget i Gaza var orättfärdigt, och det finns mycket som pekar på det, så vill jag att någon annan än Andreas Malm talar om det för världen. Annars är risken stor att han inte blir trodd. Och det gagnar knappast det palestinska folket.

PRERAFAELITERNA PÅ NATIONALMUSEUM. Jag fastnar framför John Everett Millais "The Black Brunswicker" (1860). Av två skäl.

För det första är det naturligtvis själva dramat. En soldat som ingår i ett tyskt specialförband ska ut i kriget mot Napoleon (slaget vid Waterloo 1815; notera kejsaren på sin stegrande häst i fonden - ett tryck av Davids kända målning). I just det här fångade ögonblicket tar soldaten adjö av sin hustru. Han tycks vara på väg att öppna dörren och försvinna. Hon hindrar honom genom att hålla i dörrhandtaget, genom att luta sin kropp mot honom och försiktigt sätta andra handen i hans bröstkorg.

Dramat förstärks av att vi vet facit av drabbningen. Förlusterna för det tyska specialförbandet var betydande, och soldaten, som är en fiktiv skapelse av Millais, går tämligen säkert mot sin egen död. Hunden - en gammal symbol för äktenskaplig trohet - blir en medaktör med sin tillbedjande hållning. Den svarta pälsen och soldatens mörka stövlar, liksom de röda rosetterna, bildar länkar mellan alla tre. Hustruns rosett hänger dessutom som ett blödande hjärta mitt i blickpunkten.

För det andra är det klänningen. Millais ville gärna vara korrekt i detaljerna; men klänningen är snarast en kombination av de moden som rådde 1815 respektive 1859. Som kuriosa kan nämnas att den modell Millais använde för hustrun var Charles Dickens dotter.

Det mest slående med klänningen är dock dess måleriska kvaliteter. Och dessa måste upplevas på plats. Lystern ifrån tyget, som blänket i polerad metall, hotar i själva verket att stjäla betraktarens uppmärksamhet. Fallet, vecken, skuggorna - allt är utfört med en sensibilitet som gör att man hör rasslet i tyget.

I allt annat bär scenen drag av tystnad, av ett stumt, patetiskt lidande. Blott klänningens rörelser rubbar stillheten.

För den som lever i historiens framkant - alltså nu - är det lätt att tro att man sitter inne med facit. Så här blev det. Allt som hänt i historien hade som syfte just det här. Demokrati. Industrialism. Västvärldens hegemoni. Kapitalism.

Detta påverkar naturligtvis sättet att läsa av och tolka historien. Det som pekar ut riktningen mot nuet lyfts fram och avtäcks. Det som spretar, avviker och grumlar tas bort. Därmed blir historien organisk, styrd av lagar och möjlig att analysera i form av orsak och verkan.

Å andra sidan kan man hävda att det som hänt, den utveckling som skett, beror på en oräknelig mängd slumpmässiga faktorer. Första världskriget behövde inte ha ägt rum - om bara inte chauffören av det österrikiska kronprinsparets bil hade kört fel. Och därmed rätt i händerna på Gavrilo Princip.

Och tänk om Adolf Hitlers far Alois hade slagit ihjäl sin son. Eller om sonen kommit in på konstakademin i Wien. Blivit framgångsrik, avlönad, vanlig.

Nu blev det inte på det viset, utan vad mänskligheten fick var det blodigaste århundradet i historien. Varför det föll sig så är något av det som historikerna sysslar med. Som skolan lär ut. Oavsett om historisk förändring är strikt orsaksbunden eller blott ett tillfälligheternas spel.

Kanske både och.

Med detta i åtanke så verkar det gamla påståendet att "all historia handlar om nuet" fullt rimligt. Det man vill uppnå genom historiska studier är inte i första hand kunskap om det förflutna, utan om sin egen samtid. Därför är det heller inget märkligt med att var tid ser på sig själv som historiens krön. Utan det perspektivet skulle vi inte ha en aning om vad i det förflutna som vi ska välja ut och göra till vårt - erövra genom att förstå det.

"ÖVERSTE CHABERT" av Honoré de Balzac innehåller alla de ingredienser som, kokade tillsammans, visar på Balzacs storhet som författare. Den realistiska detaljrikedomen. Den brutalitet som människor i färd med att klättra på samhällsstegen ofta uppvisar. Tragedin för dem som berövas heder och ära, pengar och sina illusioner.

Balzac är en mästare på myllrande miljöer, på att ladda föremål med färg, doft, utseende och mening. Samtidigt finns det få författare som likt honom så kan klä av en människa alla hennes masker. Det som återstår fyller Balzac med endera vämjelse, eller ömhet. Hans verk måste inneha nåt slags rekord i gyttja och stinkande kloaker, i friska vindar och solskensglitter som leker med solkiga näsdukar

I "Överste Chabert" finns också det dramatiskt tacksamma uppslaget med en människa, översten, som återvänder från det döda; han är nämligen officer och tros ha stupat under Napoleon. När det senare visar sig vara fel, har han redan hunnit förlora allt: hustru, förmögenhet - ja, till och med sitt namn.

Mitt i all realism, på den politiska och historiska scen som nästan alltid utgör spelplatsen hos Balzac, så förlänar denna typ av (antytt eller uttalat) metafysiskt perspektiv hans berättelser en extra dimension. Likt de människor som befolkar flervåningshuset i en annan av Balzacs klassiker, Pappa Goriot, så lever hans karaktärer sina liv på olika höjd. På en och samma gång.

Det gör dem till något universellt, till typer. Men det gör dem också, motsägelsefullt nog, till unika individer med sina egna karakteristika. Kort sagt, till människor.

Idag återuppstod Jesus. I det äldsta av evangelierna - Markus - läser vi om hur bl a Maria från Magdala "tidigt på morgonen efter sabbaten" kommer till graven (16:2). Stenen framför den är bortrullad, och inne i graven sitter en ung man i vit dräkt. Han uppmanar Maria och de övriga kvinnorna i sällskapet att gå och meddela lärjungarna vad som hänt.

De skyndar iväg.

Senare på den tredje dagen visar sig den uppståndne, först för Maria från Magdala, sedan för de elva lärjungarna (Judas har ju hängt sig efter sitt förräderi). Jesus säger åt dem att gå ut i världen "och förkunna evangeliet för hela skapelsen". (16:15) 

Enligt Lukas öppnar Kristus även lärjungarnas sinnen "så att de [kan] förstå skrifterna". (24:45) Hos Johannes finns tillägget om Tomas tvivlaren - han som befrias från sitt tvivel genom att gå fram och sticka fingrarna i Jesu sår. (20:27)

Tillsammans ger de fyra evengelierna alltså en rätt fyllig bild av ett av de mer centrala inslagen i hela den kristna tron, nämligen uppståndelsen. I sin nya bok, Om Jesus, skriver Jonas Gardell att berättelserna om Jesu barndom för en troende går att förbise på ett helt annat sätt än de om Jesu död och återkomst. Det är naturligtvis riktigt. 

Utan det som hände i morse, ingen kristendom.

Vi befinner oss i dymmelveckan (dymmel har att göra med seden att i denna vecka dämpa klangen på kyrkklockorna; jmf uttrycket 'stilla veckan'). Och idag har vi nått fram till skärtorsdagen. På engelska heter den Maundy Thursday, vilket kommer sig av en reningsceremoni för de fattiga.

På 1500-talet, berättar bland annat Alf Henrikson, brukade sålunda drottning Elisabeth låta ett antal nödställda få tillträde till slottet. Efter att deras fötter grundligen skrubbats av diverse hovfolk, så tog slutligen drottningen vid, med en egen, lättare fottvätt. När ceremonin var över skickade hon ut botgörarna i livet utanför murarna igen - med en kyss och några nyttiga gåvor.

Ritualen anspelar naturligtvis på det avsnitt i evangelietexten (Joh.13:1 - 17) där Jesus tvagar sina lärjungars fötter. Ordet skär i vår egen torsdag har även det anknytning till ett ord som 'ren' - och då i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. (Tänk ex. på uttrycket 'ren och skär glädje'.) 

Första mötet mellan Jane Eyre och Edward Rochester - huvudpersonerna i Charlotte Brontës roman från 1847 - äger rum på en väg som kantas av törnrosor och nyponbuskar. Jane, 18 år och guvernant på Thornfield Hall, är ute på en promenad. Det är en eftermiddag i januari. Solen är på väg ned, månen hänger redo att ta över. Tystnad härskar över ängarna som omger den väg Jane går på.

Ensligheten, den "avlövade stillheten", är total.

Plötsligt hörs det regelbundna klappret av hovslag. Och i nästa ögonblick störtar en häst och dess ryttare till marken på grund av en isfläck. Jane rusar fram för att komma till undsättning. Men den skada som ryttaren, mr Rochester, har ådragit sig är lindrig, blott en stukning. Han är vresig, vill inte ha hennes hjälp. Till slut går han dock med på att stödja sig på henne fram till den väntande hästen.

Det är en nyckelscen - av flera skäl. Skymningen antyder att Jane befinner sig i ett gränsland, på väg in i något för henne okänt. Att hon inte förstår vem det är hon har att göra med förstärker bara känslan av ödesmättad ironi. Blandningen av törnen och nyponrosor understryker det motsägelsefulla både i Janes kommande tillvaro och i mr Rochesters karaktär. Sättet på vilket denne romantiske hjälte stormar in i hjältinnans liv och bryter hennes inåtvändhet, likt en ostoppbar världsande, en diabolisk urkraft, pekar på den dramatik som ska ge boken mycket av dess kraft i fortsättningen.

Slutligen förebådar Rochesters olycka och fysiska handikapp, samt hans beroende av Jane, romanens upplösning.