Patrik Godin

Hippokrates - läkekonstens fader. Fast nyare forskning har antytt att han plockat en hel del från Egypten och Mesopotamien. Vilket i sig inte är ägnat att förvåna, då Medelhavet under antiken utgjorde en svårligen överskattad förbindelselänk mellan södra Europa, norra Afrika och Mellanöstern. Det lilla vi vet om Hippokrates pekar dessutom mot att han hörde hemma på ön Kos, och alltså befann sig mitt i korsdraget från de tre kontinenterna. Men egentligen är han väldigt otydlig, faktiskt mer av en tradition än en person.

Till detta kommer, att en viktig del av Hippokrates arbetssätt - hur systematisk han än må ha varit - verkar ha bestått av att ta över äldre tankegods och spekulera sig fram till vissa slutsatser. Där finns förvisso ett prövande och lite skeptiskt förhållningssätt till världen och vetenskapen. Men där finns också empiriska studier som enbart tjänar till att befästa redan etablerade sanningar, inte till att få fram nya resultat.

Kanske är Hippokrates främsta insats att han - i likhet med en hel del andra grekiska vetenskapsmän - minskade gudarnas makt över vetenskapen. I Mesopotamien var en "läkares" främsta uppgift att komma underfund med vilken gud som orsakat den sjukdom som en patient led av. Ty endast genom att blidka guden - göra bot för sin missgärning - kunde patienten hoppas på att tillfriskna.

Yngre än Hippokrates är Herofilos (200-tal f.Kr.). Han gick på många sätt betydligt längre än Hippokrates i ett empiriskt arbetssätt. Han undersökte hjärnan och synnerven, utförde dissektioner av fortplantningsorganen och polemiserade mot Aristoteles uppfattning att sädesvätska bildas i blodkärlen. Herofilos menade istället att den bildas i testiklarna, vilket ju får anses vara en tanke med viss bäring.

I slutändan är väl ett epitet som "läkekonstens fader" dock föga fruktbart. Det pekar på ett ursprung, en punkt där allting börjar. Och då måste man först komma överens om vad det är som ska börja. Empiriskt baserade slutsatser och evidensstudier - eller spekulation grundad på snille, smak och tradition?

Kolera är endemisk bland annat vid Gangesdeltat i Indien. Till följd av det allt större utbytet mellan Indien och Europa under 1700-talet, så kom inte bara lyxvaror att fraktas hit till vår kontinent, utan också sjukdomar.

1834 var koleran här. Det första dokumenterade fallet i Sverige var en sjöman i Göteborg, Anders Rydberg. Att det återfanns just på västkusten är inte ägnat att förvåna. Båttrafiken på Asien utgick ju därifrån.

Men eftersom kolera orsakas av en bakterie som sprids förfärande fort i vatten, dröjde det inte länge förrän sjukdomen fick fäste också längre in i landet. I augusti kom den till Jönköping med ett resande teatersällskap, som gästspelat just i Göteborg.

En av dem i sällskapet som insjuknade var Anders Collberg, en på sin tid tämligen berömd skådespelare. Han ansågs som mycket vacker, och gjorde under tidigt 1830-tal succé i diverse tragiska roller på Kungliga teatern (Operan) i Stockholm.

Nu bryr sig som bekant döden inte om vem du är, och Collberg avled efter några dagar. Hans lik ställdes upp på lit de parade på en gata i Jönköping. Rusningen dit blev stor; en kvinna klippte till och med en lock från den bildsköne tragikaktörens hår.

Följden blev att hon själv drabbades av farsoten. Beundrarinnan och ytterligare ungefär en sjättedel av Jönköpings befolkning dog. Bland offren fanns författaren Viktor Rydbergs mor.

Gjutjärnskors till minne av A. Collberg. Slottkyrkogården, Jönköping

Det är väl lite passé att klaga på Herman Lindqvist, Men i ett tv-program för ett antal år sedan hävdade han att svenskar inte alls var vidare nationalistiska. Och så jämförde han med Frankrike, där han då bodde: där tog minsann folk ton närhelst nationalsången klingade.

En historiker som medverkade i programmet argumenterade emot Lindqvist - på goda grunder. För i själva verket är nog svenskarna minst lika nationalistiska som de flesta andra nutidsmänniskor.

Dels därför att vi är en nation med mycket gamla anor. Dels därför att Sverige - i likhet med snart sett vartenda annat land på jorden - har hela sin (succéartade) moderniseringsprocess instoppad i en mytologisk berättelse, som osar av nationalism i varenda stavelse.

Jag talar naturligtvis om folkhemmet. Om den svenska välfärdsstaten.

När folkhemmet lanserades - i ett riksdagstal av Per Albin Hansson 1928 - och sedan tog gestalt under 30-talet och decennierna därefter, så handlade en hel del om rättigheter. Meriterad för det var man per automatik i egenskap av att vara svensk: man var född här, man talade språket och man var en del av den svenska kulturen.

Klyftor skulle minska, fattigdom, arbetslöshet och trångboddhet bekämpas. Visst poängterades skyldigheter som arbete, skatt och att "dra sitt strå till stacken". Men för att alls få problem med meriteringen skulle man vara av ett främmande etniskt ursprung ("tattare"), psykiskt handikappad eller på annat sätt förment avvikande.

Sedan dess har mycket hänt, både världen och Sverige är i grunden förändrade. Därför har också meritkraven för folkhemmet tvingats att delvis omskrivas. Numera ska man in i samhället, in på bostadsmarknaden, göra det svenska språket till sitt. Men det räcker inte, dvs att vara eller bli svensk och bo i Sverige är inte nog, eller ens det viktigaste (utom, möjligtvis, för SD). Det gäller också att inte slås ut ur skolan, att inte bli sjuk eller arbetslös och hamna på fel sida av "arbetslinjen". Meriteringen kräver aktivitet, synlig närvaro, kunskap, pliktuppfyllelse.

Det var på detta borgarna vann valet. Och socialdemokraterna tycks ha köpt den omstöpta välfärdsberättelsen och arbetar nu febrilt på att göra den till sin (ex. genom att klä den i mjukare ordalag, i ett slags människokärlekens och underifrånperspektivets fernissa).

Så ser den nutida svenska nationalismen ut.

Man brukar tala om historiens drivkrafter; alltså om ett slags motorer som driver på historien. En historiematerialist kan hävda att den dagliga kampen för brödet ständigt hållit det förflutna i rullning. En idealist, däremot, pekar hellre på idéer, på att den mänskliga tanken är vad som för utvecklingen framåt.

Att franska revolutionen alls ägde rum kan således förklaras på olika sätt. Antingen läggs tonvikten på de svältande massorna, på den franska statens ansträngda finanser, på handelskonkurrensen från Storbritannien. Eller också riktas fokus mot upplysningsidéerna - och då inte minst mot det hätska ifrågasättandet av relationen mellan folk och furste.

En mycket betydelsefull drivkraft av det senare slaget är nationalismen. Den innebär att en människas nationella tillhörighet tar sig uttryck i en ideologi. Hemvisten i just den eller den nationen kläs i vissa attribut och ges en särskild motivering. Exempelvis kan man tänka sig att den nationella karaktären sitter i blodet, i folksjälen, i rasen. Man har blivit en del av en nation genom födelsen in i den ('nation' kommer av latinets natio - 'födelse, släkt, folkslag') Då blir språk, kultur, religion och tradition honnörsord. Och nazismen vinkar om hörnet.

Men det går också att tänka sig nationstillhörigheten som någonting konstruerat. Som ett ord på ett papper, eller rättare sagt som en äkthetsstämpel i ett pass. Att tillhöra en nation är att vara medborgare i den. Det är fullt möjligt att vara en del av flera nationer, att omfattas av dubbla lojaliteter och att hålla en flagga i varje hand. Dessutom går det att byta nationstillhörighet. Betydelsen är politisk: att vara medborgare i ett land är att utgöra en politisk kraft.

Var man än väljer att lägga tyngdpunkten, är det svårt att hitta en mellanstatlig konflikt under de senaste tvåhundra åren, där inte nationalismen på ett eller annat sätt varit inblandad. Även i många inomstatliga konflikter har nationalismen varit ett nog så viktigt inslag; exempelvis i Österrike-Ungern innan första världskriget. Eller i dagens Irak.

Med detta sagt kan man ju ändå inte låta bli att fråga sig, om det ens finns något sådant som historiens drivkrafter. Kanske är detta med det förflutnas motorer till syvende och sist endast en efterhandskonstruktion: de efterlevandes sätt att bringa ordning i kaos.

11 september - det är ett datum som mycket länge kommer att vara förknippat med ett terrordåd. Därför kan man också säga att det på sätt och vis har förändrat tiden. Det finns ett före och ett efter 9/11.

Dessutom avled ju för fem år sedan utrikesminister Anna Lindh - även det en tilldragelse som direkt tar plats på den stora historiska arenan.

Inte sällan kan dock händelser, som hos eftervärlden knappt alls har etsat sig fast, ändå tjäna som en ingång till en tid och en stämning.

En sådan händelse är russinbomberna över Berlin.

Som bekant kunde ryssarna och de allierade inte komma överens om hur Tyskland skulle behandlas efter andra världskriget. Ryssarna ville sätta åt landet, hålla det på mattan för att förhindra en upprepning av invasionsförsöket i juni 1941.

De allierade, däremot, (med USA i spetsen) ansåg att ett Tyskland som snabbt kom på fötter skulle borga för en demokratisk utveckling. Ett led i detta blev att införa en ny valuta (D-mark), bl.a. för att få bukt med inflationen.

Ryssarna ansåg detta vara otillbörligt, anklagade de allierade för att bryta den överenskommelse om Tysklands öde som träffats (och som innebar att landet spjälkats upp i fyra ockupationszoner, med Berlin som en delad stad inne på östtyskt, dvs. ryskt, territorium).

Så Stalins svar på D-marken blev att försätta västra Berlin i blockad.

För att inte befolkningen i Västberlin skulle svälta ihjäl, upprättade de allierade en luftbro, som dygnet runt i över 300 dagar flög in förnödenheter till de utsatta.

En av piloterna som deltog i aktionen var flyglöjtnant Gail S. Halvorsen. Vid en flygning hade han pratat med några barn på flygplatsen Tempelhof i Berlin. Han lovade dem då att kasta ut godis från sitt plan vid sin nästa tur till staden.

Och han höll vad han lovade. Nästa dag seglade små paket med russin och choklad ned från himlen - till barnens stora förtjusning, får man anta.

Så småningom utökades "russinbombningarna", och sju hela plan släppte dagligen ned 6000 godispaket i vad som kallades Operation Little Vittles.

För kalla kriget som helhet spelade denna episod ingen som helst roll; knappast heller för den succé som luftbron över Berlin till slut blev för de allierade.

Men för flera av de barn, som fick ett godispaket sig tilldelat direkt ur skyn, måste operationen å andra sidan ha hört till det väsentligaste som ägde rum under de tidiga efterkrigsåren.

Likväl är det icke utan faror. Man sover även på natten i släden, ty på grund av de korta dagarna är det nödvändigt att tillryggalägga större delen av resan nattetid. Då händer det, att de som somnar in, till en början känner vissa smärtor i trakten av njurarna. Därpå följer domning i lederna och känslolöshet, och man dör av kölden.

Så rapporterar den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti från vårt land på 1670-talet. Han är tämligen imponerad av hur förhållandevis smärtfritt det är att resa här. Det är lätt att få tag i åkdon och uthärdliga nattläger. Bönderna är tjänstvilliga, sängarna "rätt goda".

Mindre nöjd är italienaren med maten, som mestadels sägs bestå av saltat och rökt fläsk samt nötkött. Ölet smakar rök och är tjockt och svart.

Som framgår av citat ovan är resor vintertid emellertid ganska riskfyllda. Förutom kölden utgör också bräckliga isar en fara. Faktiskt är det så vanligt att slädar försvinner ned i djupen, att olyckor av det slaget varken förvånar eller förskräcker, skriver Magalotti.

Under det vid jämförelse mycket kalla 1600-talet är dock de svenska isarna säkra från jul till mars. De danska, däremot, är alltid farliga. De höll förvisso för Karl X, men en dansk is kan spricka när som helst. 

Därför kallas också klena isar i gemen för "danska isar". Och enligt Magalotti anspelar detta ordstäv för en svensk inte bara på det frusna vattnet, utan också på den danska nationens karaktär.

Den är som en aprilis: "falsk och föga att lita på". 

Det hände sig vid den här tiden på året, fast för 399 år sedan, att dogen av Venedig under viss ansträngning masade sig uppför trapporna i Kampanilen. I sitt följe hade han stadens senatorer. Det bör ha låtit av siden och flåsningar, av hostningar och spetsar som gnids mot hud och tyg.

Anledningen till att dessa bemärkta herrar underkastade sig omaket att bestiga Kampanilen - stadens högsta byggnadsverk - hade med grannstaden Padua att göra. Där fanns nämligen en professor i matematik, som den här sommaren hade hört talas om en märklig upptäckt i Holland. En skomakargesäll hade, av en ren slump som det verkar, med ett visst avstånd placerat en postiv lins framför en starkare, negativ lins, och sedan tittat genom dem.

Det han såg förbluffade honom, ty världen blev större.

Och minst lika förbluffad torde dogen av Venedig ha blivit, när han nu satte ögat till matematikprofessorns egenhändigt konstruerade kikare. För han kunde se Padua, gatorna där, människorna som rörde sig på dem. De befann sig betydligt närmare än vad som borde vara fysiskt möjligt.

                                                 (Kampanilen i Vendig)

Dogen hade just fått vara med om något exceptionellt: att se mer än vad som är möjligt för det mänskliga ögat på naturlig väg. Betydelsen av det kan knappast överskattas. Kraftiga kikare (och andra ögats hjälpmedel) är ju närmast en förutsättning för att ett vetenskapsideal, som bygger på iakttagelse och empiri ska kunna slå igenom på bred front.

Men om detta visste nog dogen föga. Däremot kunde han av andra anledningar gilla den nya värld som öppnades för honom; så mycket, till och med, att professorn från grannstaden tillerkändes en professur på livstid, samt en löneförhöjning.

Galilei Galileo hade anledning att vara nöjd. Åtminstone för ett tag.

Återigen en undersökning, återigen med Förintelsen som grund. Och återigen klena, för att inte säga uppseendeväckande klena, resultat.

Skillnaden den här gången är dock att det är lärare, och inte elever, som blamerat sig. Förra gången det begav sig, runt sekelskiftet, inrättade Göran Persson myndigheten Forum för levande historia. Det återstår att se vad nuvarande statsministern tar sig till.

Kanske en kanon i historieundervisningen för lärarstudenter?

I Danmark har man infört en sådan s k innehållskanon. Det innebär i korthet att 25-40 perioder och händelser i dansk och europeisk historia utgör en grund - en kanon - i undervisningen.

Bakom beslutet ligger bl a det faktum att danska högskolestudenter har visat sig ha tämligen ytliga historiska kunskaper. Många av dem vet exempelvis inte när D-dagen ägde rum.

Tanken på att historieämnet måste stärkas - i såväl Sverige som Danmark - sympatiserar nog många med. Men meningarna går säkert isär om huruvida den främsta orsaken till detta är elevernas dåliga allmänbildning.

Behöver en elev kunna placera D-dagen exakt i tiden - om hon nu inte har för avsikt att ställa upp i Jeopardy? En del tycker förmodligen att det är viktigare att hon vet vad D-dagen innebar. Och gör hon det, så lär hon också kunna dra slutsatsen att den utspelade sig i slutet av andra världskriget.

Annars får hon väl helt enkelt googla på ordet. Eller slå upp det i en bok.

Egentligen är hela tanken på att vi skulle kunna komma överens om ett nationellt "bildningsarv" ganska märklig. I vår föränderliga värld behöver man någonting att hålla fast vid, att orientera sig utifrån - visst. Och historien kan tjäna som ett utmärkt verktyg i det sammanhanget. Den ger perspektiv, erbjuder ett slags "tidsdjup" som förtydligar identiteten hos enskilda individer och hos hela regioner och länder.

Historia innebär också en möjlighet till inblick i främmande människors villkor. Att ta del av vad andra människor - på andra platser, i andra tider - har levt under för omständigheter, kan ge våra egna liv en ytterligare klangbotten. Det kan, helt enkelt, medföra att vi tar vår egen tid och vår egen tillvaro något mindre för given. 

Men vägen fram till ett sådant "bruk" av historien går knappast via klubbandet av ett antal viktiga händelser som alla ska känna till. Om en härskare var en landsfader eller en tyrann är en relevant frågeställning. Hur bilden av honom (eller henne) har använts genom historien likaså. Utifrån vilka händelser, och vilken härskare, man sedan väljer att diskutera frågan är dock inte alls lika givet.

Nu är ju Förintelsen en väldigt speciell händelse, vars återverkningar sträcker sig långt utanför det rent historiska fältet. Dessutom är lärare inte elever, och kraven på deras kunskaper måste naturligtvis vara betydligt högre än för elvernas del.

Samtidigt finns det ju inget som säger att  man inte kan undervisa om Förintelsen på ett bra och insiktsfullt sätt, trots att man inte vet vad romerna kallar Förintelsen på romani (vilket var en av frågorna - jag har själv gjort undersökningen ifråga). Vidare så arbetar många lärare med att läsa in sig på och repetera ett ämnesområde - för detaljernas skull - när det är aktuellt att undervisa om just den delen av historien.

Sedan kan jag kanske hålla med om att man även i sömnen bör veta att Gulag inte var ett förintelseläger för judar. Men ska den typen av kunskaper kanoniseras på lärarutbildningen, blir det digra luntor att innantilllära sig för framtidens studenter.

På Det tyska historiska museet i Berlin kan man numera beskåda Adolf Hitlers jordglob. Det var bland annat denna jättelika glob som Hitler tog hjälp av när han drog upp sina planer på att erövra världen; och det var en mindre version av den som Charlie Chaplin bollade med i filmen "Diktatorn".

Förutom jordgloben kan museet också visa upp Napoleons hatt. Att just den har hamnat på ett museum över tysk historia, hänger ihop med fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Denne lade nämligen beslag på hatten efter slaget vid Waterloo.

Enligt uppgift ska ytterligare runt 8000 föremål finnas på museet. Det är väl en inte alltför vild gissning att delar av berlinmuren finns där, liksom ännu fler materiella lämningar från den nazistiska eran. Och därutöver? Preussen? Bayern? Lübeck?

Listan kan nog göras nästan hur lång som helst.

Att vissa föremål av olika anledningar får en alldeles speciell laddning är knappast något sensationellt. Och ju färre det finns av dem, desto starkare blir den spänning som utstrålar från dem.

Från vår egen tid - där utbudet av prylar är lika stort som fixeringen vid dem är intensiv - är det inte helt lätt att urskilja vad som kommer att leta sig in i framtidens museimontrar.

Precis som tidigare lär bemärkta personers attiraljer ställas ut. Likaså föremål som förknippas med omvälvande händelser, avgörande ögonblick. Och möjligen också en och annan gestaltad idé, svävande ovanför ett berg av förbrukningsvaror.

För några år sedan hamnade jag i en dispyt. Ämnet var stridsvagnar. Jag höll på ryssarnas T-34, min antagonist på tyskarnas Panther. Vi dunkade varandra i huvudet med fakta: kanonkalibrar, maxfarter, skydd.

Problemet var naturligtvis - som alltid - att vi talade förbi varandra. Han tänkte sig ett slags tornering: T-34:an och Panthern uppställda mitt emot varandra på ett öppet fält.

Själv föreställde jag mig en lerig, myllrande östfront. Massor av stridsvagnar som kör fast, som bombas sönder och beskjuts med pansarvärn. Och då var ju den ryska vagnen att föredra. Den var rörligare, smidigare och framför allt lättare att ersätta.

 Begrep han inte det?

Nej. Därför att för honom var det vagn mot vagn som gällde. Det var de enda omständigheterna som betydde något.

Så här i efterhand ger jag honom gärna rätt. Det bekymrar mig inte det minsta. Vad som är värre är att jag alls hamnade i en sådan diskussion. Att jag med näbbar och klor försvarade en stridvagnsmodell (och en rysk dessutom). Vi skrek nog till och med åt varandra. Folk stannade och tittade.

Och jag stod upp för min T-34. Frågan är bara varför.

"Kungar och krig" är ett skällsord i skolorna numera. Ja, egentligen är det ju tre ord. Men de har flutit ihop och utsägs gärna som ett enda. Och det utsöndrar ungefär samma unkna doft som katederundervisning och kvartssamtal.

För precis som det gamla kvartssamtalet, så är "kungar och krig" någonting otidsenligt. Det är historia på historiskt vis, historia som chauvinism och storvulna gester.

En historia om och för män.

Samtidigt säljer den här typen av böcker som aldrig förr. Biografier över kungar och fältherrar, skildringar av slag, krig och konflikter strömmar ur pressarna. Folk läser om Gustav II Adolf och trettioåriga kriget och slaget vid Kursk. Kanske lite i smyg - men likafullt.

Naturligtvis är det ett utslag av en allmän historieboom som pågått sedan slutet av 80-talet och Peter Englunds genombrott. Och ämnet har breddats - visst. Barn, kläder, tårar, känslor, cyklar, kakor: allt har ett förflutet som går att teckna ned och göra bok av.

Att fler människor syns och att fler aspekter av historien ges ett utrymme är givetvis bara att välkomna. Det har dessutom bidragit till att skildringarna av "kungar och krig" inte längre är vad de en gång var. Nu ägnas tid åt soldaternas vardag, kungafamiljernas sovgemak, våldets mekanismer, krigens verkanshistoria.

Så den konflikt som åtminstone på ytan tycks finnas mellan den gamla typen av historia och den nya, "moderna" har väldigt lite med den läsande allmänheten att göra. Eller med det som faktiskt produceras. Konflikten är snarare ett utslag av skolornas rädsla för att vara i otakt med tiden.

Vem är konservatismens fader?

Aristokraten och whigpolitikern Edmund Burke svarar många. Och det är inte så särdeles märkligt. I Burkes Reflections on the Revolution in France (1790) återfinns nämligen flera av de tankar som under 1800-talet kom att förknippas med konservatismen.

Som titeln antyder är det främst den franska revolutionen som står i skottgluggen. En revolution innebär ju ett radikalt brott med traditionen. Det politiska eller ekonomiska systemet, eller den rådande tankestrukturen, slås i spillror - och ersätts av något nytt. Detta är för Burke den yttersta av fasor. Han talar om 1789 som Satan på jorden.

För Burke - och sedermera för de konservativa - är det politiska systemet ett resultat av generationers klokhet och erfarenhet. Att göra våld på det är därför detsamma som att göra våld på såväl samtiden som det förflutna. Men inte nog med det. För revolutioner drabbar även framtiden: när det bestående, "den heliga staten", en gång rivits ned, kan ju inte heller kommande genrationer ta del av den.

 Edmund Burke, 1729 - 1797

Att utnämna Burke till "konservatismens fader" är emellertid inte helt oproblematiskt. I hans bok (eller stridsskrift) nämns inte ens ordet 'konservatism'. Och det är faktiskt tveksamt om han någonsin använder det.

Till detta kommer att Burke inte är ute efter att grunda en ideologi. Han har bara ett för ögonen: att argumentera för att den franska revolutionen är förkastlig. Resten är eftervärldens verk. Precis som i fallet med Jesus och kristendomen, för övrigt.

Under de år Saloth Sar, bättre känd som Pol Pot, och hans röda khmerer styrde Kambodja dog uppskattningsvis 1,9 miljoner människor. Av alla de ideologiska experiment som genomfördes under 1900-talet, så är detta därför ett av de mest exempellösa. Bidragande till det är naturligtvis den stora mängden döda på den förhållandevis korta tid regimen hade landet i sin hand. Under en dryg treårsperiod fick mer än en fjärdedel av landets drygt 7 miljoner människor sätta livet till.

Men draget av monstruöst experiment är också påfallande på flera andra sätt. Mycket av det som förknippas med den moderna världen skulle avskaffas: pengar, städer, klasser och avancerad teknik. I dess ställe skulle ett jämlikt bondesamhälle inrättas.

För att uppnå detta krävdes inte bara en grundläggande omstöpning av det befintliga samhället och dess strukturer. Därtill måste landets invånare smidas om, hamras till, bultas ut och passas ihop som järnstycken i en harv.

Därav alla dessa döda. De hade fel etnisk bakgrund (var exempelvis vietnameser), fel klasstillhörighet (var utbildade) eller fel tro (var buddister, kristna eller muslimer). De hackades ihjäl med bambustavar eller dukade under av svält.

 
(Arvet efter Pol Pot)

Om detta vill nu Forum för levande historia berätta. Mot att de gör det vänder sig ett icke ringa antal historiker. De kallar det för statlig kampanjhistoria. Deras invändningar är främst av principiell natur: "En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen." De har således ingenting emot att skolorna tar upp och diskuterar "erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer".

Frågan är när Forum för levande historias material upphörde att finns till som en resurs för lärare och andra att frivilligt använda, och istället blev ett påbud. Något som varje skola formligen dränks av och ensidigt sysslar med.

Frågan är också - vilket påpekats från flera håll, exempelvis av Bo Rothstein - var undertecknarna av uppropet höll till, när Forum för levande historia för några år sedan tvingade på landets gymnasister en massa kampanjkunskaper om Förintelsen.

Vad har 18, 23 och 66 gemensamt? Ja, de är siffror - naturligtvis. Men de är också nummersymboler, förtäckta koder som används av nutida högerextrema organisationer.

Vill man ha reda på vad de betyder, gör man klokt i att läsa Håkan Gestrins bok Högerextrema rörelser och deras symboler. Där kan man bland annat få veta att siffran 18 står för bokstäverna A (1) och H (8), dvs. Adolf Hitlers initialer.

Förutom nummersymboler dechiffreras här en mängd symboler som hör hemma i nazistiska och fascistiska kretsar. Det är allt ifrån de historiskt sett välkända, som hakkorset och det fascistiska spöknippet, till nutida högerextrema parti- och organisationssymboler.

Själv fäster jag mig speciellt vid ett avsnitt som handlar om högerextremismen i dagens Ryssland. Försvarsvänner i vårt land talar ju gärna om det potentiella militära hotet ifrån öst; om det finns fog för det kan jag inte bedöma.

Rent akut oroväckande är dock det faktum, att det i Ryssland år 2005 begicks ungefär ett mord i veckan med rasistiska motiv. Dessutom är, enligt Håkan Gestrin, samtliga partier i Duman - utom Putins "Enade Ryssland" - öppet antisemitiska. 19 riksdagsledamöter har också i ett brev till ryska riksåklagaren krävt att "alla judiska organisationer i landet ska förbjudas".

Antisemitismen i Ryssland frodas alltså inte bara hos skinnskallarna på gatan eller hos välkända högerextremister som Vladimir Zjirinovskij. Den är mer utbredd än så; den predikas från flera håll i parlamentet. Inte minst därför är Håkan Gestrins bok skrämmande aktuell.

Både Platon och Aristoteles var övertygade om att det gick att uppnå kunskap om vad som är det goda samhället. Och, får man förmoda, att de själva satt inne med just den kunskapen.

För Platon innebär idealsamhället allt annat än det "demokratiska" Aten; snarare en elitstat där filosofer - de klokaste och mest förnuftiga, de som bäst känner det goda samhället - har den yttersta makten. Till sin hjälp har de väktare, som svarar för lag och ordning, för att staten och dess institutioner skyddas.

Aristoteles förespråkade istället kungadömet, där kungen fungerar som en far (i en närmast patriarkalisk, konservativ anda) för sina undersåtar. Han var dock långt mer positivt inställd till den atenska demokratin än Platon - trots att han själv, som "utlänning", var utestängd från den. Demokrati var exempelvis att föredra framför tyranni, alltså det styrelseskick där kungen spårat ur och blivit en förtryckare av sitt folk.

Men gemensamt för de bägge filosoferna var, som sagt, att de ansåg att det fanns ett otvetydigt sätt enligt vilket samhället borde ordnas. Platon menade att kunskapen om det rätta och sanna fås genom att använda förnuftet. Aristoteles var mer av en empiriker. Bland annat studerade han olika grekiska stadsstaters styrelseformer för att sedan dra slutsatser utifrån sitt material.

Även om de klassisk-grekiska politiska alternativen ofta alltför lättvindigt tillåts kasta ljus över dagens politiska debatt, så är det ibland svårt att låta bli. För vad har de senaste årens konflikter i världen handlat om? Jo, om politiska ledare som hävdar att de vet vilket som är det bästa (sannaste) sättet att inrätta ett samhälle på. Ibland kryddas argumenteringen med lösryckta, historiska jämförelsepunkter; ibland med religiöst och etiskt färgade utsagor om ont och gott, rätt och fel, frihet och ofrihet.

Skillnaden gentemot de gamla grekerna är väl främst att dessa talade om en begränsad geografisk yta och om ett ytterst litet antal människor. Allt som låg utanför Grekland och dess stadsstater var egentligen ointressant. För dagens politiska aktörer är det istället världen i sin helhet som är arenan.

Attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 har sysselsatt många. Bakgrunden till det och själva händelseförloppet är därför välbekant.

En antal högre, tyska officerare har länge tyckt att Hitler driver Tyskland i fördärvet. Efter flera inställda kuppförsök bär till slut en av dem, Claus Schenk Graf von Stauffenberg, en väska med en sprängladdning in till kartrummet i Wolfsschanze.

Vid just det tillfället befinner sig Hitler och ytterligare ett tjugotal man därinne. När Stauffenberg en stund senare lämnar rummet igen, utan väska, placeras bomben under ett tungt ekbord, en bit bort från Hitler. Väskan står nämligen i vägen.

Smällen då bomben detonerar är rejäl, och fyra man dödas. Men Hitler överlever. Öppna fönster och skyddet från den tunga bordsskivan bidrar till att skadeverkningarna trots allt inte blir så stora som de hade kunnat bli.

Hitler och naziregimen får fortsätta i ungefär tio månader till. Stauffenberg och hans allierade avrättas.

På senare år har denna händelse varit mumma för folk som är intresserade av s.k. kontrafaktiska resonemang. Man har spekulerat rätt friskt i vad som skulle ha hänt om Hitler faktiskt dödats i attentatet.

Skulle kriget då ha avslutats 1944 - med allt vad det innebär av räddade liv och minskat lidande? Och om Hitler hade oskadliggjorts långt tidigare, vilket det fanns planer på, vilken vändning hade historien tagit då?

Det går inte att komma ifrån att den typen av frågeställningar ofta fäster väldigt stor vikt vid historiens aktörer. Och det är klart: utan Hitler hade saker och ting sett annorlunda ut. Men i vilken utsträckning? Hur sliter man egentligen loss en person från det ramverk - den struktur - som omger honom?

Trumtornet i Peking härstammar från 1252. Det är 47 meter högt, och för att ta dig till den terrassformade första våningen måste du gå upp för en brant stentrappa.

Väl däruppe har du en god utsikt över några av Pekings karaktäristiska gränder (hutonger). Dessutom kan du under dagen få höra trumslagare hamra ut tiden på de moderna trummor, som byggts upp enligt samma modell som de ursprungliga. Utan tillgång till klockor så fyllde Trumtornet - och det intilliggande Klocktornet - en viktig funktion i Pekings stadsliv under hundratals år. En upptagenhet vid att mäta (och meddela) tiden är som bekant ett av tecknen på en utvecklad civilisation.

Blott en av de ursprungliga trummorna finns ännu kvar. Den är 1,4 meter i diameter och över 2 meter hög. I det trasiga trumskinnet (av kohud) finns stora revor och rispor, i trät syns hack från dolkar och huggvapen. När dagens trumslagare framträder i tornet och går lös på några av de nyare trummorna, så dallrar det i den gamla trummans förbleknade skinnslamsor.

Skadorna i trumman är lämningar från de allierades invasion år 1900. Då pågick nämligen Boxarupproret i Kina, ett våldsamt uppror mot alltför vittgående utländsk inblandning i vad som uppfattades som kinesiska angelägenheter.

När upproret väl slagits ned - av bland annat tyska, ryska, brittiska och japanska trupper - var mer än 20 000 kineser döda; därtill 250 missionärer och ett par tusen utländska soldater. Också några svenskar som tillhörde en missionsstation i Shanxi fick sätta livet till.

Upproret och den allierade invasionen kom att sätta djupa spår i det kinesiska samhällslivet. Och, som sagt, i den enda bevarade trumman i Pekings Trumtorn.

En tänkvärd passage i Maja Hagermans bok Det rena landet handlar om germaner. Eller snarare: om hur myten om germanerna först kom i svang. Det var ju Tacitus, Jordanes och andra antika författare som inledningsvis satte begreppet 'germaner' på pränt; germanerna själva skrev på den tiden inte något som har bevarats. 

Därmed blev det också folk utifrån som definierade och tilldelade germanerna vissa egenskaper: blåögda, blonda, högresta, stridslystna och så vidare.

Och på den vägen fortsatte det. Inte heller vikingarna lämnade efter sig skrifter i någon högre utsträckning (dvs. knappast alls). Även deras "natur" är konstruerad av främmande människor, framför allt av kristna nere på kontinenten.

Konstruktionen av germaner och vikingar levde sedan vidare. Länge. För den hade laddats med en sådan energi att den - när den väl imploderade - var nästan omöjlig att kyla av.

Och visst är det så: att de föreställningar om oss själva som sitter djupast rotade inte sällan har någon annan till upphovsman.

I en underhållande anekdot berättar Gunnar Wetterberg hur han av en tv-journalist får förslaget att klä ut sig till Axel Oxenstierna. Tanken är att han inför valrörelsen 2002 ska ge "Axels svar på vår tids stora frågor".

Wetterberg tar sig ur det hela genom att upplysa om att hans dialekt inte existerade på Oxenstiernas tid. Men i själva verket, skriver han i Levande 1600-tal, är det omöjligt att veta vad Oxenstierna skulle ha sagt om de utmaningar som finns i 2000-talets Sverige.

Vad Gunnar Wetterberg och andra tydligt har visat är hur som helst vilken pragmatiker Axel Oxenstierna var. Han reagerade på och agerade utifrån sin tids problem; vilka det i slutändan är frestande att klumpa samman till ett enda: krigen.

För i krig behövs soldater, materiel, vapen, hästar, vagnar, mat, kanoner. En del av detta kan man skaffa sig vartefter arméerna röjer väg i fiendeland. Men behovet av reda pengar försvinner inte. Och pengar drar man som bekant in inte minst via skatter.

Därav Axel Oxenstiernas nitiska och outtröttliga reformering av det svenska skatteväsendet. För ju effektivare uppbörd, desto större inkomster.

Om man byter ut 'krigen' mot 'jobben', så går det kanske att hävda att något liknande pågår i Sverige just nu - om än i mindre skala. För de olika "system" som vi har håller väl i dagarna också på att omprövas?

I alla fall så stramas det åt och regleras och ses över och stuvas om. Ersättningsnivåer stipuleras, sjukdomsperioder specificeras och skatter byter skepnad eller uppstår ur tomma intet. Vissa talar om systemskifte; andra om pur nödvändighet.

Om Anders Borg verkligen är vår tids Axel Oxenstierna, får väl sedan framtidens historiker bedöma. Eller åtminstone 2010 års väljare.

HEJ!

Inför en förestående resa till Kina och Beijing läser jag in mig på landets historia. Jag varvar Alf Henriksons (och Hwang Tsu-Yüs) Kinesisk historia med Julia Lovells Den stora muren. Det ena är ett - frestas man säga - tämligen ålderstiget verk. Det andra (Lovells) kom häromåret.
   Men det är fler saker än åldern som skiljer de bägge böckerna åt.
  Henrikson är som alltid ytterst läsvärd, han är en berättare i ordets verkliga bemärkelse; och det är väl också vad historien är för honom: ett oändligt antal berättelser som väntar på att återges. 
   Detta medför, med nästintill en naturlags konsekvens, att hans skildringar blir rapsodiska, och inte sällan rent anekdotiska. Bristen på ett övergripande perspektiv skulle bli ganska tröttande om det inte vore för att Henrikson behärskar sina uttrycksmedel så väl.
   Lovell, å andra sidan, låter "den stora muren" bilda såväl ramverk som avstamp för en imponerande skildring av 3000 år kinesisk historia. Att "The Great Wall" används som en metafor framgår inte minst av det faktum att den egentligen inte finns. Det handlar i själva verket om ett antal murar, byggda under vitt skilda tider. Den mur norr om Beijing som dagens turister vandrar på härstammar exempelvis i huvudsak från Mingperioden (1368-1644).



Dessutom berättar Lovell inte bara om murar i fysisk bemärkelse, utan också om mentala sådana. Kina var ju länge ett slutet land, vilket på 1800-talet tvingades öppna sig efter västerländsk kanonbåtsdiplomati.
   Hennes skildring av denna typ av mentala barriärer - och hur de forcerades med hjälp av kulor och krut - förklarar inte bara något väsentligt om Kinas historia. Den säger även en hel del om de spänningar och ojämlika förhållanden som råder ännu i vår tid.