Patrik Godin

Den som läser Klas Gustafsons biografi över Cornelis Vreeswijk - Ett bluesliv (2007) - gör klokt i att bredvid den lägga ex. Jan Erik Volds och Eva Ströms artiklar "Kungahövding vid vattenbrynet" och "Medkänslan genomtränger allt".

Detta för balansens skull.

För den bild av Vreeswijk som framförallt tecknas i Gustafsons bok är den av den geniala slarvern; löpsedelsföljetongen och drinkaren Cees. Och den bilden är naturligtvis sann. Och den går ju inte att bortse ifrån.

Men emellanåt känns det som om slagsidan åt det hållet blir väl kraftig i Ett bluesliv. Visst går Gustafson då och då in på analyser av texterna och musiken, men det sker trots allt tämligen sparsamt. Jämför man med exempelvis Robert Sheltons biografi över Bob Dylan (No Direction Home) så är skillnaderna uppenbara. Shelton kan musik, så till den milda grad att man bör ha åtminstone ytliga kunskaper om bluesens historia och gitarrspel för att riktigt ta till sig hans bok.

Gustafson nämner det, men det tål att understrykas: Cornelis Vreeswijks nästan maniskt stora produktion är förvisso ojämn. Men den hade knappast varit möjlig om han inte någon gång då och då sänkt promillehalten och ställt in partydojorna i garderoben.

För det är väl som mäster Cees själv säger: ingen kan i längden sitta på krogen och skriva. Inte ens Evert Taube. Han bara låtsas.