Patrik Godin

Återigen en undersökning, återigen med Förintelsen som grund. Och återigen klena, för att inte säga uppseendeväckande klena, resultat.

Skillnaden den här gången är dock att det är lärare, och inte elever, som blamerat sig. Förra gången det begav sig, runt sekelskiftet, inrättade Göran Persson myndigheten Forum för levande historia. Det återstår att se vad nuvarande statsministern tar sig till.

Kanske en kanon i historieundervisningen för lärarstudenter?

I Danmark har man infört en sådan s k innehållskanon. Det innebär i korthet att 25-40 perioder och händelser i dansk och europeisk historia utgör en grund - en kanon - i undervisningen.

Bakom beslutet ligger bl a det faktum att danska högskolestudenter har visat sig ha tämligen ytliga historiska kunskaper. Många av dem vet exempelvis inte när D-dagen ägde rum.

Tanken på att historieämnet måste stärkas - i såväl Sverige som Danmark - sympatiserar nog många med. Men meningarna går säkert isär om huruvida den främsta orsaken till detta är elevernas dåliga allmänbildning.

Behöver en elev kunna placera D-dagen exakt i tiden - om hon nu inte har för avsikt att ställa upp i Jeopardy? En del tycker förmodligen att det är viktigare att hon vet vad D-dagen innebar. Och gör hon det, så lär hon också kunna dra slutsatsen att den utspelade sig i slutet av andra världskriget.

Annars får hon väl helt enkelt googla på ordet. Eller slå upp det i en bok.

Egentligen är hela tanken på att vi skulle kunna komma överens om ett nationellt "bildningsarv" ganska märklig. I vår föränderliga värld behöver man någonting att hålla fast vid, att orientera sig utifrån - visst. Och historien kan tjäna som ett utmärkt verktyg i det sammanhanget. Den ger perspektiv, erbjuder ett slags "tidsdjup" som förtydligar identiteten hos enskilda individer och hos hela regioner och länder.

Historia innebär också en möjlighet till inblick i främmande människors villkor. Att ta del av vad andra människor - på andra platser, i andra tider - har levt under för omständigheter, kan ge våra egna liv en ytterligare klangbotten. Det kan, helt enkelt, medföra att vi tar vår egen tid och vår egen tillvaro något mindre för given. 

Men vägen fram till ett sådant "bruk" av historien går knappast via klubbandet av ett antal viktiga händelser som alla ska känna till. Om en härskare var en landsfader eller en tyrann är en relevant frågeställning. Hur bilden av honom (eller henne) har använts genom historien likaså. Utifrån vilka händelser, och vilken härskare, man sedan väljer att diskutera frågan är dock inte alls lika givet.

Nu är ju Förintelsen en väldigt speciell händelse, vars återverkningar sträcker sig långt utanför det rent historiska fältet. Dessutom är lärare inte elever, och kraven på deras kunskaper måste naturligtvis vara betydligt högre än för elvernas del.

Samtidigt finns det ju inget som säger att  man inte kan undervisa om Förintelsen på ett bra och insiktsfullt sätt, trots att man inte vet vad romerna kallar Förintelsen på romani (vilket var en av frågorna - jag har själv gjort undersökningen ifråga). Vidare så arbetar många lärare med att läsa in sig på och repetera ett ämnesområde - för detaljernas skull - när det är aktuellt att undervisa om just den delen av historien.

Sedan kan jag kanske hålla med om att man även i sömnen bör veta att Gulag inte var ett förintelseläger för judar. Men ska den typen av kunskaper kanoniseras på lärarutbildningen, blir det digra luntor att innantilllära sig för framtidens studenter.