Patrik Godin

Det är 27 grader varmt i nordvästra Skåne, och jag ligger inne hela dagen och läser Camilla Läckbergs Sjöjungfrun.

Misären är fullständig.

För på sidan 229 i den boken sitter en person och gråter. Han är ledsen, det kan man ju förstå. Folk har dött til höger och vänster, ett par spädbarn har dränkts, en trettonårig, handikappad flicka har våldtagits.

Och - får man förmoda - därför så är mannen lite tagen:

Gråten började stilla, och sakta bildades en liten pöl på bordet.

Jag kan egentligen köpa det mesta i Sjöjungfrun. Det helt osannolika i att Erica Falck tillåts leka polis. Att det går att räkna ut vem mördaren är efter halva boken. Att tårar tillrar i ögonvrår och att antingen det klämkäcka eller det bestialiska görs till norm för allt mellanmänskligt utbyte.

Allt det accepterar jag mer än gärna. Det måste inte finnas med ytliga samhällsanalyser i ramverket; det räcker gott med relationer och fokus på det "kvinnliga" och vardagliga.

Men när det börjar bildas pölar på borden för att folk gråter, ja då tar det stopp. Det är en värre överdrift än allt annat, multipla personligheter inräknat. Den är så bisarr att jag inte längre kan förlåta mig själv för att jag stannat inne. Ute är det ju hundra grader. Minst.