Patrik Godin

Att toppidrottsmän inte behöver göra sig som experter i teve, vet alla. För en sådan bör nämligen vara pedagogisk, men inte övertydlig, då och då säga något nytt och fräscht, utan att det för den skull verkar sökt. Språket måste även vara någorlunda nyanserat och klichébefriat, publiktillvänt utan att bli för överlastat med facktermer och jargong.

Och vad säger att en aldrig så lyckosam utövare av en viss idrott per definition besitter alla dessa egenskaper? Tränare har ofta bättre förutsättningar, just därför att de ägnat sig åt att förklara sin sport, snarare än att praktisera den. Skillnaden mellan att befinna sig mitt i krutröken, och att från sidan betrakta densamma, är trots allt betydande.

Etermediernas dynamik skiljer sig också från middagsbordets affekterade debatter och tv-soffans explosiva känsloutbrott.  Niklas Wikegård tycks numera bortplockad som tv-kommentator i ishockey, och det sörjs nog av ingen. Alla hans "kom igen nu då" och "jobba" påminde mest om de där typerna i skoteroverall som springer bredvid längdskidåkarna under några meter och vrålar ut tider och placeringar.

Samtidigt har Wikegård emellanåt en tränares pedagogiska blick för spelet. Att han ritar och tycker saker i en studio mellan perioder och efter matcher är fullt på sin plats. Hans ordval är udda och personligt, även om han löper en viss risk att förvandlas till en gamängaktigare version av Björn Hellberg.

Glenn Strömberg och Stig Strand är kunniga och duktiga på att förklara det vi lekmän inte ser. Men deras språk luktar snus och skidvalla. Claes Hellgren (handboll) är väl docerande, och hans entusiasm för spelet och spelarna smittar bara till en början. Canal + laguppställning är ojämn. Arto Blomsten och Calle Johansson är tämligen intetsägande, Jens Fjellström en besserwisser, men inte utan en viss charm.

Experternas kanske svåraste uppgift är nog ändå att de utmanas av så många, i princip av varenda tittare. Alla kan, alla vet - bättre än de. Det är som att vara lärare: en expert bland experter.