Patrik Godin

Såg nyligen stora delar av en film som heter En ung Jane Austen. Det är en brittisk film från 2007, med Anne Hathaway i huvudrollen. "Den sanna historien om författarinnan Jane Austens liv", enligt Canal + programbeskrivning.

Nu finns det inget garanterat porträttlikt porträtt bevarat av Austen, men enligt uppgift ska hennes utseende inte riktigt ha varit till sin fördel. Vilket Anne Hathaways väl måste sägas vara.

Vidare innehåller Austens böcker få - eller inga - miljöbeskrivningar. Men varenda filmatisering av hennes liv och verk excellerar i glödande naturbilder från det sydengelska landskap (Hampshire), som var Austens hemvist under en stor del av hennes liv.

Själva poängen med filmen är annars att Jane till slut ger upp sitt livs kärlek för litteraturen. Framför allt av praktiska skäl (den tilltänkta är inte stadd vid kassa, och har sin egen familj att dra försorg om) avslutar Austen förbindelsen, efter att de unga tu faktiskt har lyckats rymma tillsammans.

Istället utvecklar och fullföljer Austen sitt författarskap, vilket tydligt utsägs i filmens final. Underförstått: hade Austen givet efter för sin mer romantiska böjelse, och valt kärleken, hade hon inte blivit den hon blev, en av Englands största författare.

Det är väl en plausibel premiss, men den känns något urvattnad. Den tar så att säga tillbaka med ena handen, vad den gett med den andra. Något som i övrigt gäller för hela filmen.

Naturscenerierna, Anne Hathaway, kärlekshistoriens själva dramaturgi: det är romantik. Upplösningen och dess orsaker är det inte. Fast kanske liknar filmen på det sättet - i dess blandning mellan förnuft och känsla - ändå Austens romanvärld ganska mycket.