Ljusår
James Salters Ljusår är en ganska stillastående roman. På Tjechovskt manér är tonen elegisk, prosan impressionistisk, det yttre förloppet tämligen händelsefattigt. Även när något dramatiskt inträffar (såsom en misshandel, en utomäktenskaplig affär, en skilsmässa) så berättas det på samma långsamma och eftertänksamma sätt.
Naturligtvis är lugnet bedrägligt. Handlingen (ett äktenskap som upplöses) spänner över många år; och själva tidsaspekten borgar för en närmast geologisk förändringstakt. Mycket ska pågå under ytan, i replikskiften, i stämningar som målas upp med hjälp av väder och vind, i allmänfilosofiska reflektioner och i ett språk så vasst och precist att det ibland skär väl djupt.
Ändå måste det finnas rörelse även i en sådan här roman. Det åstadkoms genom tidens obönhörliga gång; men också via språket. Salter är rätt förtjust i den stilistiska figur som benämns zeugma. Den går ut på att två till synes disparata substantiv tillåts krocka, genom att de binds ihop med samma verb: Han slog upp förlovningen och en stor konjak. (Bonniers svenska ordbok)
Det kan ge en lätt komisk effekt. Men zeugman kan också, annorlunda använd, driva upp tempot i en prosa som annars riskerar att stanna på stället. För hur mycket briljant stämningsmåleri en författare än är mäktig, måste farten ibland ökas. Det är när Salter med väldigt små medel lyckas med det, som Ljusår når de verkliga höjderna.
Kommentarer
Trackback
