Medan giftet verkar

Ute på fältet i snön bläddrar jag
fram bilderna på Iphonen och ser
ansiktena hos västvärldens ledare

Är detta poesi? Ja, förvisso. Allt är poesi, i rätt sammanhang. Dessutom har ju texten ojämn högermarginal.

Är det stor poesi? Nej.

Fast jo – enligt Göran Greider, som skrivit detta. Och jo – enligt någon ansvarig på DN, som i dagens kulturbilaga på sidan fem låtit publicera en lång dikt av bemälte Greider, där dessa rader ingår. Temat är den rådande situationen i Egypten.

Någonstans kan man förstå den bakomliggande tanken. I Egypten pågår just nu något som i efterhand kan visa sig vara en historisk händelse av oerhört stor vikt. Eventuellt t o m på Berlinmursnivå. Märkligt är det väl då inte om DN vill belysa detta skeende från olika håll. Ledare, nyhetsrapportering, fördjupande reportage.

Och så en dikt av Greider.

Och för all del. Göran Sonnevi har visat att det går alldeles utmärkt att skriva politisk dikt, som överlever sitt omedelbara sammanhang; liksom, förstås, Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Hävstångseffekten i den här dikten utgörs av de okända kulorna – de gör att man kan förlåta raden om hunger; de gör att man kan förlåta Blomberg vad som helst. Men den typen av estetiska arrangemang är Göran Greider fjärran. Om han skrivit Blombergs dikt, skulle han genast ha fyllt det okända med något för honom hatiskt: kapitalet, Wallenberg, Gustav V.

Därför raden om "västvärldens ledare" ovan. 

Göran Greiders problem, från ett rent litterärt perspektiv, är att han inte nöjer sig med att kanalisera sin vrede eller sina politiska förhoppningar i diktform. Han injicerar dem även i läsaren – i doser som är närmast dödliga. Eller åtminstone sövande.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0