Patrik Godin

”För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet” – så skriver Ebba Witt-Brattström i förordet till pocketutgåvan av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1993; o.u. 1932). Därmed har Witt-Brattström också ringat in romanens bägge kraftcentra: kvinnors sexualitet och arbetarklassens livsvillkor. Därtill förstår vi att Moa Martinson har sökt anpassa form efter innehåll: att en för litteraturen ny vinkel kräver ett nytt, ”modernt språk”. 

Att skriva om den arbetande klassen var ju annars något som fler än Moa Martinson gjorde under 30-talet. Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson – alla var de sprungna ur enkla förhållanden och alla slog de igenom på bred front under detta decennium. Det Moa Martinson tillför är ett fokus på genus, på kvinnans lott i dessa förment manliga miljöer.

För Kvinnor och äppelträd handlar ytterst om kvinnokroppen som livgivare, om barnafödande och ofrivillig barnlöshet. Att kvinnor bär ett barn i sin kropp och sedan föder det – det är vad som i grunden skiljer män och kvinnor åt, tycks Martinson mena. Detta faktum präglar kvinnor och män, igår, idag, imorgon. Den viktigaste symbolen för detta är titelns fruktbärande träd.

Handlingen kretsar kring två kvinnor, Sally och Ellen, som möts som barn och sedan igen som vuxna. De har en gemensam anmoder som bara förekommer i första kapitlet. Men genom henne, och sedan genom hennes ättlingar, utvidgas mannens värld med kvinnans, och de burgna klassernas med de underprivilegierades. Via sina ämnen – hushållsbestyr, barnafödande, opålitliga, missbrukande män som försvinner i perioder från hemmet för att söka tunga kroppsarbeten, eller bara för att hålla sig undan – lyckas Moa Martinson föra in nya perspektiv på det som idag brukar benämnas social identitet. Hon har så att säga en annan blick på tillvaron än sina samtida, manliga kollegor.