Alice Munro
En återkommande idé hos dem som uttalar sig eller skriver om Alice Munro går ut på att hennes noveller rymmer mer än de flesta romaner. Mer av nyanserad personteckning, mer av konstfullt utarbetad intrig, mer av tragik, skönhet och sorg.
Richard Ford säger det måhända inte rakt ut i sin (hyllande) artikel i dagens DN, men han är inne på detta spår när han menar att Munros noveller ibland känns ”lite väl långa.” Och i Lena Jordebos litteraturporträtt (svt 2, 6/12) påpekar en vän till Alice Munro just hur hon medvetet bryter mot den närmast klassicistiskt koncentrerade novelltraditionen á la Tjechov. Hon bygger ut, hon fyller på, hon expanderar.
Som i all stor konst är det naturligtvis många olika faktorer som bidrar till kraften i Munros berättelser. Dessa faktorer sammantagna – om de nu ens är möjliga att styckevis blottlägga för en och samma iakttagare – höjer sig emellertid över summan av de enskilda delarna, utgör den mystiska enhet som gör att viss konst fungerar bortanför det mätbara.
Dock är det en inte orimlig tanke, detta att en del av hemligheten med Munros novellers fängslande gåtfullhet står att finna i en jämförelse med romanen som genre. För i själva verket är det nog så, att hennes noveller på många sätt är romaner. I en skicklig romanförfattares händer (och att Munro inte är en skicklig romanförfattare får vi utgå från, annars skulle hon ju skriva romaner) hade säkert många av hennes berättelser – säg ”Björnen sover” eller ”Labor Day-middagen” – mycket väl kunnat bli godtagbara romaner; till och med högst läsvärda sådana. Med det stoff hon har till sitt förfogande är det också rimligt att tänka sig att hon borde söka gestalta det i romaner. Det är det logiska, det är det vettiga. På så vis är hennes noveller – med deras svep över tid och rum, de ständiga hoppen, den skenbart bristande koncentrationen på tinget i sig – ett slags sabotage mot den egna erfarenheten, mot den egna blicken.
Hennes stoff skriker efter en roman, de flesta andra skulle också ha skänkt det en sådan form. Men Alice Munro pressar istället in sina berättelser i ett kärl för litet och för trångt – och någonting alldeles oväntat sker.
