Patrik Godin

Det finns en särskild sorts historiska romaner, som sällan eller aldrig misslyckas med att genera mig. Något med dem - ibland också hos en sådan eminent författare som Walter Scott - fungerar bara inte.

Värst är det oftast i romaner från 1800-talet, och då i sådana som söker sig långt tillbaka i tiden. Men det finns även goda exempel från förra seklet: Mobergs Rid i natt, Fridegårds Trägudars land, Frans G Bengtssons Röde orm.

Hit hör dock inte ex. Kerstin Ekman, kanske beroende på att hon nöjer sig med att gå några decennier bakåt, till 1900-talets första hälft. Men det har också att göra med att hon inte faller i fällan att försöka likna äldres tiders tal (vilket naturligtvis är omöjligt) Kanske ska man inte ens kalla hennes Katrineholmssvit för historisk, trots att det perspektivet tydligt finns med.

Annat då, som sagt, med 1800-talsmännen. Tänk Rydbergs Singoalla. Och lyssna på det här:

Först och främst såg judens ögon de två tusen dukater, som utfästs för detta huvud: men han greps av blygsel inför sin girighet och ansträngde sig för att undertrycka sina eviga tankar på guldet, vilka likt en msk slingrar sig om judesjälen.

Det här stycket finns hos en av 1800-talets största författare, nämligen Nikolaj Gogol (Taras Bulba). Den berättelsen (förvisso en av hans svagaste) pekar på några av problemen med historiska romaner: de ibland katastrofala skildringarna av bifigurerna (till vilka ofta hör kvinnor och etniska minoriteter); upptagenheten vid moraliska budskap, vid blodet, nationen och den vanliga människans heroism.

Paradoxalt nog återfinns det starkaste partiet i Taras Bulba i det sista kapitlet, när kosackhövdingen Taras just ska brännas på bål. Trettio polacker har det krävts för att fälla honom. Nu är han slagen i kedjor, fastspikad i ett träd, svårt misshandlad och på gränsen till medvetslös. Som i en dimma får han syn på sina män, vaknar till, ropar åt dem hur de ska fly (till ett par väntande båtar) och räddar på så vis livhanken på dem.

Just där och då är Taras Bulba inte längre människa, han är bliven historien, kosackernas egen världsande. Och kanske är det här det ligger: problemen med många historiska romaner är i slutändan inte bristen på realism, utan tvärtom den litet halvhjärtade viljan till densamma. Det är först när karaktärerna helt lämnar tillvaron - den historiska såväl som författarens egna, samtida - som romanerna börjar gnistra. Och det händer alltför sällan.

På rak arm kan jag bara dra mig till minnes ett enda exempel: Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas.

Det är en iakttagelse som är långt ifrån ny. Men varje gång man åter får den bekräftad för sig, så gör styrkan och sanningshalten i den sig påmind på ett sätt, som om man aldrig hade tänkt på det förut.

Nämligen detta: att de litterära verk, där stil och ämne nästan totalt går upp i varandra, av ren oundviklighet måste bli bestående.

Därför lever ännu idag Faulkners The Sound and the Fury, Flauberts Madame Bovary och Hjalmar Bergmans Herr von Hancken.

Och jag skulle bli förvånad om inte detsamma en gång kommer att kunna sägas om Joan Didions Ett år av magiskt tänkande.

Det är en bok om sorg, om att handskas med - nej, överleva sorgen. Den 30 december 2003 mister Joan Didion sin man sedan 40 år, och boken handlar om året som följer på den händelsen. Parallellt med Didions arbete för att finna sig själv igen, för att inte bokstavligen krossas av minnenas tyngd, får vi följa hennes dotters kamp med sin egen bräckliga hälsa. Det senare spåret innebär en rörelse framåt: hur ska det gå för dottern, Quintana, ska hon överleva, ska hon bli bra?

Men det förra spåret, minnenas makt, handlar om repetition, om omtagningar och variationer. Det beskriver snarast en virvel, där Didion gång efter annan överväldigas av hågkomster och ekon från sitt långa äktenskap. Ett hotellrum, en gata, ett visst datum: allt slungar med obönhörlig kraft Didion bakåt i tillvaron. Till en tid som var, och som aldrig kommer åter.

Och det är här stilen kommer in. För hennes stil präglas även den av ett slags trevande och grävande cirkelrörelser. Hon skriver sig fram (eller tillbaka) till en punkt där hon kan vistas, ja härda ut, trots att hennes liv har slagits i spillror. Hennes sökande efter en framkomlig väg sitter lika mycket i prosan som i ämnet. Och som läsare kommer man snart på sig själv med att inte ligga riktigt rakt. Med att sväva.

Fullständigt utelämnad har man plötsligt ingenting annat att förlita sig på än Didions penna. Hennes kamp har blivit vår. Men vi står utan vapen.

Nobelpristagarens J.M.G. Clézios Afrikanen bärs upp av bilder. Dels rent bokstavligt - genom de många fotografier ur författarens egna samlingar som finns insprängda i den löpande texten. Dels tematiskt - genom de porträtt av Clézios far och av Afrika som tecknas i boken.

Fotografierna först. De fyller en rätt märklig funktion, inte främst för vad de är, utan för vad de inte är - eller innehåller. För man kunde ju tänka sig att de skulle ha fadern själv - läkaren i tropikmedicin, "Afrikanen" - som motiv. Eller varför inte författaren som åtta- eller tioåring - dvs Clézio på 40-talet när han bodde i nuvarande Nigeria tillsammans med sin far och mor?

Men inte. Visst går det att finna kopplingar mellan ord och bild. En lokal kung, en boskapshjord, floder, danser, till och med en karta över Banso, faderns läkardistrikt. Icke desto mindre finns det en litet tvetydig skevhet mellan bild och text, som ju för all del skulle kunna bero på att författarens arkiv inte är särskilt komplett, faderns ivriga fotograferande till trots.

Men kanske är glappet mellan texten och fotografierna fullt logiskt. För inte heller i texten fogas bilderna - av fadern, av Afrika, av författaren som valp - någonsin samman till en helhet. Clézío vistas i Västafrika i två år, och kontinenten sätter spår i honom för alltid. Samtidigt meddelar han oss att han då "lärde sig att glömma". Lämningar från det förflutna - från livet i Nice - existerar inte i det afrikanska hemmet. Och inte några speglar. Det nya och det gamla livet, symboliserat av fadern och av mormodern i Frankrike, hör inte på något sätt ihop. Utgör två oförenliga bilder.

På samma sätt med Afrika. Kärleken till kontinenten lyser igenom på varje sida. Naturen, kroppsligheten, det okonstlade (någon gång känns det lite klichéartat - och ändå tror man på varje ord). Till och med skorpionerna ägnas en passage som genom sin klarhet och kraft vibrerar av något slags skräckblandad ömhet.

Å andra sidan blundar inte Clézio för den koloniala tragedin, för våldet och nöden, för sjukdomarna och grymheten i de lokala konflikterna. Afrika framstår som en del av världen som hela tiden slås sönder och byggs upp igen - ungefär som de gigantiska termitbon Clézio som barn ägnar sig åt att gå lös på med tillskurna käppar.

Samma sprickor framkommer i porträttet av fadern. Bördig från Mauritius, med brittiska rötter, verksam som läkare i Sydamerika och sedan i Västafrika i 22 år, hör han egentligen inte hemma någonstans. Mot slutet av sitt liv - i Frankrike - är han bitter, våldsam, auktoritär och nitisk intill besatthetens gräns. Men dessförinnan har han i sitt yrke ägnat sig åt att ta vård om de allra mest sjuka och utsatta.

Född för över hundra år sedan, bär Clézios far med sig genom livet några av vår tids kännetecken: kluvenheten, gränsöverskridandet, det globala perspektivet. Ord som för övrigt också ringar in delar av sonens författarskap.

De retoriska kunniga har - allt sedan antikens dagar - ofta framhållit hur viktig inledningen på ett tal är. Den kallas för exordium och har en helt avgörande betydelse för hur väl en talare når fram med sitt budskap.

Främst är det tre saker som bör etableras i inledningen. Du som talare ska väcka åhörarnas intresse, du ska antyda vad talet ska handla om och du ska slutligen vinna åhörarnas förtroende.

Beroende på vilken typ av publik du talar till, kan detta dock ske på lite olika sätt. Därför är det viktigt att innan talet skrivs och framförs göra en analys av talsituationen.

Vad kan publiken om ämnet? Vilken inställning har de till det? Till mig som talare?

Ett av de mer berömda talen i retorikens historia, Martin Luther Kings "I Have a Dream" (1963): börjar så här:

I am happy to join with you today in what will go down in history as the greatest demonstration for freedom in the history of our nation.

Det är egentligen ett ganska långt tal, men i princip lyckas King med att klämma in alla de tre viktigaste kraven på en inledning redan i denna första mening. Att han är glad att vara på plats där vid Lincoln Memorial, för att tala om segregationen mellan svarta och vita i USA, uttrycker en respekt för dem som lyssnar. Att visa sig välvilligt inställd till sin publik och till situationen är ett effektivt sätt att vinna någons förtroende. Be inte om ursäkt för att du är där, se inte ut som du gör det av plikt eller tvång.

Att den här demonstrationen - där många andra också uppträdde, ex. Bob Dylan och Joan Baez - är av oerhört stor betydelse väcker naturligtvis intresse. Publiken får vara med om ett historiskt ögonblick - vad kan vara mer intresseväckande än det?

Slutligen nämner ju King också vad det hela ska handla om: frihet.

Mer än så behöver King inte säga. Han vet ju att de allra flesta som lyssnar är positivt inställda, såväl till honom som till hans ämne. Annars skulle de knappast vara på plats. Därmed finns det heller ingen anledning för King att hänga fast vid inledningen, att arbeta länge på att få publiken på sin sida. Han kan snabbt gå in på talets nästa steg: narratio - en berättelse som ger bakgrund.

Five score years ago, a great American, in whose symbolic shadow we stand today, signed the Emancipation Proclamation.

Om en månad är det 90 år sedan 1:a världskriget upphörde. Det kommer att uppmärksammas en hel del i böckernas värld. Här i Sverige finns ex. Peter Englunds Stridens skönhet och sorg snart ute i handeln. Enligt uppgift skriver han om första världskriget i "212 korta kapitel".

När det väl begav sig - 1914-18 - så tog det ett tag innan de riktigt stora böckerna om kriget kom ut. Både Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt och Ernest Hemingways Farväl till vapnen publicerades först 1929.

Av de bägge romanerna är Hemingways den minst krigiska. Där finns förvisso en klassisk skildring av den kaotiska italienska reträtten efter slaget vid Caporetto, hösten 1917. Men Hemingway hade själv inte deltagit i den - han kom till Italien först på våren 1918. Dessutom skänker kriget i slutändan bara djup åt det som är romanens verkliga tema: kärleken mellan ambulansföraren Frederick Henry och V.A.T.-sköterskan Catherine Barkley.

Remarques bok utspelar sig på en betydligt mer berömd front, vilket ju anges redan i titeln. Här står striderna, och inte minst det som kommit att bli sinnebilden för första världskriget - skyttegravskriget - i centrum. Remarque skriver utifrån egen, bitter erfarenhet.

Bägge böckerna innehåller förvisso skarp kritik gentemot kriget: mot retoriken, propagandan, meningslösheten. Mot de högre officerarnas och politikernas brist på medkänsla och mod. Men medan detta är själva ärendet för Remarque, så använder sig Hemingway snarare av de antikrigiska verktygen för att uttrycka en vision av livet: var sann, skala av all grannlåt - ty förr eller senare kommer du att prövas som människa genom någon form av lidande. Och när det sker, står du ensam i världen. Inte ens kärleken kan ändra på det.

Idag recenserar Mats Gellerfelt (lika entusiastisk som alltid) portugisen António Lobo Antunes senaste, till svenska översatta roman: Jag ska älska en sten. Något svalare i sitt omdöme är DN.s Steve Sem-Sandberg.

Själv tillhör jag dem som skulle ha föredragit om Antunes fått nobelpriset istället för den halvt oläslige José Saramago. Även om Antunes tappat något av sin kraft i de senaste romanerna, så är han fortfarande en oerhört drabbande författare. Hans huvudverk hittills är väl Fado Alexandrino, men jag skulle hellre föreslå Betraktelse över själens passioner (vilken titel!) som en ingång till författarskapet.

Egentligen undandrar sig Antunes romaner varje form av handlingsreferat - något som för mig utgör en varningsklocka. Men även om hans böcker är som långa dikter, där språket - som han själv har påpekat - är viktigare än intrigen, så är de ändå förvånansvärt rika på handling. I läsningen av honom kommer jag inte sällan att tänka på Shakespeare: samma slösande rikedom av händelser, dramatik, våld, ironi och svärta.

 
António Lobo Antunes, f. 1942

I Betraktelse över själens passioner smälter, som ofta hos Antunes, det personliga ihop med det allmänna. Portugals blodiga historia finns hela tiden närvarande i individerna, vilket ger såväl dem som boken en särskild dimension. Att betrakta själen är för psykiatrikern Antunes också att låta ett lands dunkla förflutna komma upp till ytan.

Och det är just i denna motsägelsefulla blandning mellan det individuella och det generella, mellan komik och tragik, mellan poesi och dramatik som António Lobo Antunes storhet ligger. Hos honom finns ingen syntes, bara ständig rörelse. Inte ens språket kommer någonsin till ro i hans värld.

På torsdag tillkännages vem som får årets nobelpris i litteratur. Här kommer motiveringen:

För ett författarskap fyllt till bredden med identiteters död och återuppståndelse. Genom att minera jaget, och sedan släppa ut det på stan, avvinner X den söndersprängda personan ständigt nya betydelser.

Jag fick ett mail, som började så här:

Hej,
Studio Total fick i uppdrag av Hotel Gothia Towers att hjälpa dem visa sitt engagemang för kultur. Tillsammans bestämde vi oss för att göra ett litterärt experiment.

Vi började med att välja ut Sveriges elva viktigaste författare. Vanligtvis letar alla från Borås tidning till Svenska akademin efter bästa författare. Vi valde alltså en annan väg och lät en jury bestående av femton lektorer, recensenter och bloggare fundera kring vad viktig egentligen innebär. Är det någon som säljer många böcker, inspirerar andra, uppfinner nya sätt att skriva, översätts till många språk eller någonting helt annat?

Juryn fastnade till slut för Katarina Mazetti, Emma Hamberg, Kristian Lundberg, Theodor Kallifatides, Karin Wahlberg, Linda Olsson, Peter Fröberg Idling, Ida Säll, Beata Berggren, Stefan Lindberg och Ronnie Sandahl

De här - "Sveriges elva viktigaste författare" - fick i uppdrag att skriva varsitt kapitel i en ny bok, SLUMP.

Jag ska villigt erkänna, att med undantag av Kallifatides, har jag inte läst någon av dem (om inte krönikor i Aftonbladet av Ronnie Sandahl räknas). Frågan är om det säger mest om mig eller om de "lektorer, recensenter och bloggare" som stått för urvalet.

Hur som helst kan jag ju nu - genom att läsa SLUMP - i ett slag råda bot på denna min brist. Det ser jag fram emot.

Det är mycket Bruno K. Öijer just nu. Hans nya diktsamling - Svart som silver - hyllas unisont i de större tidningarna. Dessutom intervjuas han titt och ofta i alla upptänkliga medier. Därmed får han också tillfälle att bre ut sig, att lägga sin analys av tillståndet i världen på bordet.

Ganska snart får man nog konstatera att han i mångt liknar Sara Lidman: lika stor som han är som diktare, lika lite har han egentligen att säga om vår tid. Eller fel: han har hur mycket som helst att säga - och han gör det bättre än de flesta - så länge han talar poesi.

På prosa, dvs. som intervjusvar, gör hans tankar ett ganska platt intryck. Vår tids människa är ytlig, alla vill bli kändisar, vi är förvandlade till varor, till konsumtionshungriga djur som ständigt och jämt sätter det inre på undantag.

Katastrofen står med andra ord för dörren.

Det kan nog vara på det viset. Men man skulle ju lika gärna (och med bibehållen trovärdighet) kunna hävda motsatsen: att mänskligheten sällan varit så fixerad vid själens många schatteringar som den är idag. Utbildningsnivån är högre än någonsin förr, den materiella standarden och den politiska friheten likaså. Den mänskliga tanken har förmodligen aldrig haft så stora möjligheter att söka sig utanför det allom givna (såsom religionen) och det omedelbart begränsande (såsom hunger och sjukdom).

Ergo: historiskt många människor har numera tid, ekonomi, frihet och förmåga nog att stirra inåt, att grubbla sig dubbel - och att läsa poesi.

Jag föreslår att de börjar med Bruno K. Öijers.

All stor dikt handlar om kärlek och död, hävdade den walesiske poeten Dylan Thomas. Och det är naturligtvis sant - även om det kan tyckas vara en truism. Dessutom kan ju "kärlek och död" utan problem växlas in mot exempelvis "livet", "sökandet efter en mening" - eller varför inte mot "identitet".

Vem är jag: se där en fråga som genom historien ställts betydligt oftare än den besvarats!

Och ändå går det inte att komma ifrån, att många av 1990- och det begynnande 2000-talets populäraste romaner och teveserier har innehållit mycket av den varan; av identitet alltså. Tänk Zadie Smiths Vita tänder, tänk Seinfeld - och tänk Soprano's.

Den första säsongen av den sistnämnda serien började sändas i repris igår i SVT. Och redan i första avsnittet grubblar Tony Soprano över sig själv. Det som gör det extra intressant är att han därtill kopplar sin egen vacklande identitet (han har ju fått panikångest, och är kanske inte alls den han tror sig vara) till en mer generell, amerikansk självbild. Hos sin analytiker frågar han: vad hände med Gary Cooper, den tysta, starka typen?

Underförstått: jag vill inte sitta här och svara på frågor, jag vill inte gräva i mig själv. 'Vem är jag' ska inte utgöra något problem, det är en icke-fråga

Därmed sätter Tony fingret inte bara på sin egen person, och på Soprano's som teveserie. Han antyder också vad som hänt med litteratur och teve de senaste 25 åren: ask no questions har förbytts mot ask 'em all. Det är i slitningen mellan en äldre självförståelse och ett "nytt", postmodernt identitetsgrubbel som Soprano's hämtar mycket av sin kraft.

Det finns gott om klassiska skildringar av den svenska staden i vår litteratur. Tänk bara på inledningen till Strindbergs Röda rummet, på Fogelströms Stad-serie - och du har Stockholm. Slå i de flesta av Hjalmar Bergmans romaner och noveller - och fram träder drag av Västerås och Örebro. Under senare år har Göteborg fångats av bl a Åke Edwardson.

Listan kan göras lång.

Frågan är hur klassisk den här skildringen är:

Det blåser upp en frisk vind från havet och packar dimman tätare mot land, innan hon sönderrives och försvinner. Kanalen [...] röres upp av vågsvallet och sprider åt alla håll en tjock, vidrig lukt av alla industrins upplösta avskräden, blandade med varandra. Vattnet är svart och tranglänsande, men efterhand som fabrikerna börjar uttömma sitt slamvatten uppstå olikfärgade fläckar runt kloaktrummornas mynningar... Här spy fabriker av alla slag ut sin orenlighet...

Texten är författad av Axel Danielsson år 1894. Vilken staden är, tål ju att tänkas på.

Det finns böcker som är mer eller mindre umbärliga - det vet de flesta, så även litteraturhistorikern Staffan Bergsten, docenten som aldrig blev professor. I sitt översiktsverk Den svenska poesins historia (2007) frågar han sig också mycket riktigt om det är en onödig bok han har skrivit.

Själv är jag benägen att svara ja på den frågan.

Inte så att själv tanken inte är god - för det är den. Men problemen är uppenbara, och Bergsten berör dem själv: avgränsningar, viktningar, representativitet kontra estetisk och poetisk bäring. Det är ju egentligen frågor som varje författare av ett översiktsverk ställs inför, men sätten att komma runt dem varierar.

Personligen är jag smått förtjust i Göran Häggs böcker om den svenska och den internationella litteraturen. Han är subjektiv som en krönikör eller proffstyckare i tv. Det blir ofta förenklat och litet ytligt, men det är på något sätt ärligt.

Bergsten - denna försiktighetens apostel - väljer en rakt motsatt väg. Visst försöker han krydda sin text med ett och annat ställningstagande (som när han menar att Oscar Levertins rimpar domnat/somnat "inte hör till de mest välfunna"). Men för det mesta känner man igenom honom från hans tidigare böcker om ex. Tranströmer: han berättar det vi redan sett, läst, hört och - dessvärre - ofta hunnit tröttna på.

Någon gång kan hans otidsenlighet som av en ren sinkadus träffa prick. Såtillvida gör han rätt i att uppvärdera Tegnér, som det numera är så inne att hacka på, att ingen längre tycks ha läst honom. Han är bland de bättre vi har haft, hur det än skramlar av götisk retorik och patetiska helahanden-pekningar.

Framför allt kan man dock undra vad den här boken tillför. Urvalet av poeter är så konventionellt som det gärna kan bli. Detsamma kan sägas om de dikter som får representera dem. Och då inställer sig ju frågan varför man inte lika gärna kan konsultera tidigare genomgångar av hela den svenska litteraturen.

 
(Staffan Bergsten, f. 1932)

Annars har ju Staffan Bergsten en fördel gentemot föregångare som Lönnroth och Delblanc eller Algulin och Olsson: han skriver tjugo år senare. Därmed har flera av de författare, som de senaste 35 åren varit mer eller mindre i ropet, tagit ytterligare steg mot kanonisering. Till dem hör Lars Gustafsson, Cornelis Vreeswijk och Eva Ström, kanske också Bruno K Öijer. Men detta tycks ha gått Bergsten fullständigt förbi.

Han maler på från sin kateder, medan världen fortsätter därute.

Det kan tyckas sökt och verka osant.

Vad då?

Det faktum att jag - efter att ha följt en debatt om FRA-lagen i SVT - på måfå slår i en antologi med svenska dikter och får upp den här:


Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.


Bättre kan väl inte rädslan hos FRA-motståndarna sammanfattas - vare sig den är befogad eller ej.

Och den som gjort det?

Bo Bergman. I dikten "Marionetterna" från 1903.

Den som läser Klas Gustafsons biografi över Cornelis Vreeswijk - Ett bluesliv (2007) - gör klokt i att bredvid den lägga ex. Jan Erik Volds och Eva Ströms artiklar "Kungahövding vid vattenbrynet" och "Medkänslan genomtränger allt".

Detta för balansens skull.

För den bild av Vreeswijk som framförallt tecknas i Gustafsons bok är den av den geniala slarvern; löpsedelsföljetongen och drinkaren Cees. Och den bilden är naturligtvis sann. Och den går ju inte att bortse ifrån.

Men emellanåt känns det som om slagsidan åt det hållet blir väl kraftig i Ett bluesliv. Visst går Gustafson då och då in på analyser av texterna och musiken, men det sker trots allt tämligen sparsamt. Jämför man med exempelvis Robert Sheltons biografi över Bob Dylan (No Direction Home) så är skillnaderna uppenbara. Shelton kan musik, så till den milda grad att man bör ha åtminstone ytliga kunskaper om bluesens historia och gitarrspel för att riktigt ta till sig hans bok.

Gustafson nämner det, men det tål att understrykas: Cornelis Vreeswijks nästan maniskt stora produktion är förvisso ojämn. Men den hade knappast varit möjlig om han inte någon gång då och då sänkt promillehalten och ställt in partydojorna i garderoben.

För det är väl som mäster Cees själv säger: ingen kan i längden sitta på krogen och skriva. Inte ens Evert Taube. Han bara låtsas.

Sten Steensen Blicher: En i Sverige tämligen okänd dansk. Men denne försupne präst har skrivit några av de finaste novellerna som finns på det danska språket - åtminstone om man får tro Sven Stolpe. Och det har jag för vana att göra. Prova "Marie" (för beskrivningen av det jylländska kustlandskapet) och "En klockares dagbok" (för intensiteten i språk och känslolägen).

Stig Claesson: Supportern tillhör Slas bästa böcker, säger de som vet. Och novelletterna i den här samlingen är verkligen storstilade. Sådär slängigt skrivna av någon som bara på ytan är lätt på handen. I själva verket måste det ligga timmar av avvägningar och sökanden efter de rätta orden. Ulf Lundell torde ha lärt sig en hel del här.

Aksel Sandemose: Varulven kan te sig skrämmande. Den är tjock, den är en klassiker och den har knappast ett traditionellt upplägg. Men Sandemose maler på med sin "spruckna" kompositionsteknik, där bit fogas till bit under femhundra tättryckta sidor. Fram växer en roman så mångbottnad, att det säkerligen tar ett helt liv innan man verkligen kan säga att man har läst den.

Det är 27 grader varmt i nordvästra Skåne, och jag ligger inne hela dagen och läser Camilla Läckbergs Sjöjungfrun.

Misären är fullständig.

För på sidan 229 i den boken sitter en person och gråter. Han är ledsen, det kan man ju förstå. Folk har dött til höger och vänster, ett par spädbarn har dränkts, en trettonårig, handikappad flicka har våldtagits.

Och - får man förmoda - därför så är mannen lite tagen:

Gråten började stilla, och sakta bildades en liten pöl på bordet.

Jag kan egentligen köpa det mesta i Sjöjungfrun. Det helt osannolika i att Erica Falck tillåts leka polis. Att det går att räkna ut vem mördaren är efter halva boken. Att tårar tillrar i ögonvrår och att antingen det klämkäcka eller det bestialiska görs till norm för allt mellanmänskligt utbyte.

Allt det accepterar jag mer än gärna. Det måste inte finnas med ytliga samhällsanalyser i ramverket; det räcker gott med relationer och fokus på det "kvinnliga" och vardagliga.

Men när det börjar bildas pölar på borden för att folk gråter, ja då tar det stopp. Det är en värre överdrift än allt annat, multipla personligheter inräknat. Den är så bisarr att jag inte längre kan förlåta mig själv för att jag stannat inne. Ute är det ju hundra grader. Minst.


 

1. "Lang" (Kjell Westö): Helsingfors om sommaren och om vintern. I berättelsen om författaren och tv-personligheten Langs uppgång och fall, finns en elegisk ton som passar perfekt till rödvin. Dock gärna inte i box.

2. "Hemsöborna" (August Strindberg): Läste jag om för säkert 20:e gången härom dagen. Friskare och mer fartfyllt än så här blir inte det svenska språket. Sen får man ha överseende med att episoderna med den drängfulle, spyende pastor Norström på 2000-talet ibland påminner om buskis. Drick pilsner till, inte för mörk, inte för ljus, inte på burk. Spaten.

3. "Dithyramber i aftonglans" (Vilhelm Ekelund). Dikter med namn som "September" och "Lunaria". Men här finns ändå en krispighet mitt i all svärta, ett slags ordens berusande seger över döden. Vitt vin - väl kylt.

4. Katherine Mansfields noveller: Här gör man bäst i att dricka vatten, för annars är det är lätt att missa de subtila nyanserna i Mansfields novellkonst. Börja exempelvis med "The Garden Party". Det är Jane Austen och Virginia Woolf och Tjechov och en massa annat på samma gång - och ändå helt unikt.

Jag känner inte Åsa Linderborg; men på 90-talet hände det någon gång att vi hamnade på samma seminarium vid Historicum i Uppsala. Hon tedde sig då - om jag minns rätt - som en som hade svar på det mesta.

På den vägen har hon väl fortsatt, nu i rollen som kulturskribent och debattör. Emellanåt framstår hon i politiska diskussioner som lika svart-vit och ideologiskt enögd som någonsin Jan Myrdal. Hon tycks sitta inne med ett facit på världen.

Desto mer fascinerande är det då att den stora styrkan i hennes bok Mig äger ingen är just frånvaron av förenklade svar och förklaringsmodeller. Porträttet av hennes far, härdarmästaren Leif Andersson, är på samma gång distanserat, sakligt och så närgånget och kärleksfullt att Åsa Linderborg tycks sitta i hans handflata och skriva.

Men ända in i Leif Andersson kommer vi inte. Visst berör Linderborg strukturella omständigheter, såsom arbetarklassens hårda villkor och det "förväxta brukssamhället" Västerås sociala skiktningar. Visst tassar hon omkring i psykologins utmarker när hon skildrar faderns komplicerade förhållande till sina föräldrar och syskon.

Dessutom finns här ett grundtrauma - den januaridag då Linderborgs mamma lämnar henne och hennes far. Det verkar han aldrig riktig komma över. Det river upp ett sår i honom som kommer att bestå.

Exakt i vilken utsträckning allt detta präglade härdarmästaren får vi dock inte veta - av den enkla anledningen att ingen kan berätta det. Inte Åsa Linderborg, och inte Leif Andersson. Hans ångest och alkoholproblem och tillkortakommanden och förmåga att lyckas och misslyckas förs egentligen aldrig tillbaka på några riktigt tydliga orsaker.

Och det är just därför boken känns så mänsklig. Eller för att travestera Michel Ekman á propos Carl Jonas Love Almqvist: "gåtan" Leif Andersson kräver inte en lösning, utan tillägnelse.

I Mirja Unges senaste bok, novellsamlingen Brorsan är mätt, finns en novell som är tämligen tråkig. Den heter "Du och jag" och är - tack och lov - ganska kort. Den handlar om ett par, ett du och ett jag; samt om en tredje person som håller på att ta sig in mellan det här paret.

Otroheten fullbordas aldrig, men den finns där som ett latent hot. Risken för att den när som helst ska äga rum, utgör en hämsko på känslor och tillit, har en sordinerande effekt på kommunikationen mellan de bägge huvudkaraktärerna.

Och detta är ju Unge: utforskandet av kvinnan, språkförbistringen och kylan som topprider människorna och deras samspel, känslan av underliggande fara, av att allt när som helst kan gå åt helvete.

Fast det gör det sällan.

Dessutom har Mirja Unge ett säreget och mycket personligt språk, som när det fungerar är ett utmärkt verktyg för att förmedla och gestalta hennes teman. Detta syns tydligt i en annan novell i samlingen, "Jul för fan".

I den har allt som man stört sig på i "Du och jag" som genom ett trollslag förvandlats till ett berättelsens suggestiva kraftfält. Borta är de tomma manéren, bristen på ett verkligt vettigt uppslag, formen utan innehåll. I stället är det taffliga och trevande mötet mellan en far och en dotter på julafton riktigt gripande i all sin torftighet. Plötsligt känns det som om den här historien inte skulle ha kunnat berättas på något annat sätt.

Och det är ofta ett tecken på en lyckad novell.

"Efter ett par tre glas fann Lasse det enbart rörande att se hur Edvin hela tiden såg till att hans kvinna hade mat på tallriken, med vilken ömhet han skalade räkor och la för henne, hur vackert han arrangerade rätterna på hennes tallrik."

Och ätandet och drickande och Edvins omsorger fortsätter. Det pågår ett symposion. Deltagare är Kicki och Lasse, huvudpersonerna i boken med samma namn, skriven av Peter Kihlgård.

Kicki och Lasse och Kickis mamma Solveig och hennes nye man Edvin. Alkoholen flödar, konflikterna poppar upp och klingar av, inte sällan till följd av Lasses humor eller mamma Solveigs lynnighet. Och så på grund av Edvin förstås, han som en gång försökt hänga sig och nu har en röst som gör att han helst är tyst - och låter Solveig husera och orera fritt.

Det är dråpligt och rörande och hejdlöst roligt, omöjligt att återberätta. Det är Fanny och Alexander och Lars Norén och Piraten i en enda, oemotståndlig virvel.

Kapitlet Symposion kommer i slutet av denna ganska okonventionella kärleksroman. Det förbereder för den final, som egentligen är en uvertyr. För i bokens sista kapitel träffas Kicki och Lasse för första gången. Och då vet redan läsaren hur det ska gå - det har mer eller mindre öppet avslöjats redan i romanens inledning.

På så vis är Kickis och Lasses stormiga kärlekshistoria främst en serie scener, en räcka händelser med sin egen inneboende logik och dramatiska kurva. Kronologins meningsskapande schema är fjärran; kanske för att våra minnen av kärleken ofta utgörs av ett antal laddade, mer eller mindre ljussatta, kaotiskt sprakande klimax.

Kärlek som oordning och nåd, som Lars Ahlin skulle ha sagt.