Patrik Godin

På vissa håll i Götaland och Svealand är det sommar nu. Per definition, ty dygnsmedeltemperaturen har överstigit tio grader minst fem dagar i rad. I Skåne, antar jag, har häggen nästan blommat över. Kanske är till och med syrenen på gång?

Vare med det hur det vill. Men för hundra år sedan, närmare bestämt 9 maj, 1906, blommade häggen i alla fall för fullt i Lund. I ett brev från poeten Vilhelm Ekelund till författaren Amelie Bjerre står det:

Förresten är den stora häggen ute idag. Den doftar över hela södra staden.

Ekelund passerar området såväl klockan sju om morgnarna, som klockan åtta om kvällarna - något som Amelie Bjerre bör ta som ett insegel på att han inte super. Om henne skriver han att hon verkligen är "det bästa" han haft på mycket länge.

Slutet av brevet är dock stämt i en annan tonart. Där omtalas Lund som den "giftigaste elakaste stad i världen. Så vämjeliga blåsvarta flugor, så långbenta gröna myggor som satt sig på min hud här".

Och i ett brev (till samma adressat) som tillkommit lite senare denna majmånad för 102 år sedan är tonen fortfarande dyster; för att inte säga brusten:

Att Ni så fullkomligt skiter i att jag värderar Er, därom är intet att säga. Det hedrar Ert förstånd och jag själf delar Er smak.

Och längre fram i brevet:

Ni förstår väl också att jag, som genom natur och lefnadsomständigheter fallit obotligt sönder med tillvaron, ej ett ögonblick begärt av Er att Ni skulle förstå ett så raglande och upplöst sinnestillstånd som mitt, som jag själf är den förste att förakta.

Enligt SMHI är det regn och kyla på gång in i landet nästa vecka.

Filmen "No Country for Old Men" har rullat ett tag nu på biograferna. Den är regisserad av bröderna Coen, men bygger som bekant på en roman av den amerikanske författaren Cormac McCarthy.

I Sverige är McCarthy förmodligen mest känd för sin Gränstrilogi, som ju också finns översatt till svenska.

Som McCarthys främsta verk hittills brukar dock Blood Meridian (1985) räknas. Det handlar om en grupp soldater som i mitten av 1800-talet deserterat och tagit sig över gränsen till Mexico. Där jagar de rätt på indianer och skalperar dem; för varje skalp de samlar på sig erhåller de kontant betalning.

Det är blodigt, händelserikt och oerhört grymt. Det slaktas och våldtas och skjuts och rids. Ingen och inget skonas. I centrum av handlingen står en ung grabb, the Kid, samt hans antagonist Judge Holden. Den senare, en albino i jätteformat, tillhör en skurkkategori som får till och med Jago att blekna.

Med tv-serien "Deadwood" har vi på senare år sett exempel på hur den amerikanska Västern kan skildras realistiskt. Hos McCarthy är realismen än skarpare; faktiskt så frän att den slår över i ett slags mytiskt tillstånd där ondskan under den blodröda solen är lika evig som den är okuvlig.  

På Hvitåvellir på Island hölls tidigt varje vinter "välbesökta bollspel", det lär oss ett berömt avsnitt i Egil Skallagrimsons saga. När Egil, som fått ge namn åt sagan, är sju år besöker han bollspelen tillsammans med sin fars män.

Samtidigt som de vuxna spelar så ordnar de yngre deltagarna - på barns vis - ett eget bollspel. Egil ställs mot en äldre pojke som heter Grim. Eftersom Grim "är stark som sina jämnåriga" och dessutom gör sitt bästa, så blir Egil arg. Han dänger till Grim med sitt bollträ, varpå Grim slänger honom till marken.

Förgrymmad går Egil därifrån och berättar för Tord Graneson - en av faderns mannar - vad som hänt. Denne svarar med att ge Egil den skäggyxa som han bär i handen. Egil återvänder, springer fram mot Grim och klyver skallen på honom med yxan.

Svårare än så behöver det inte vara att bli hjälte.

Jag skrev tidigare om konsten att börja en berättelse. Som exempel använde jag då bl a Franz Kafkas Förvandlingen och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Jag påpekade hur de bägge två är mästare på att kasta läsaren rätt in i handlingen från första meningen. Man brukar kalla greppet in medias res. 

Hur annorlunda ter sig då inte början på Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet från 1984. Den låter så här:

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Vad innebär denna orimliga myt?

En filosofisk idé som återges, med källan angiven. En fråga som ställs - och dessutom utreds på de följande raderna. Därefter är det (korta) första kapitlet slut.

 Milan Kundera, f. 1929

Det andra (ännu kortare) kapitlet liknar det första. Men här utvidgas och varieras den filosofiska idén. Sedan smalnar den av och mynnar ut i motsatsparet tyngd och lätthet.

Samtidigt införs även Parmenides. 

Vi har alltså fortfarande inte fått reda på vilka som den här berättelsen ska handla om, var vi befinner oss någonstans, när i tiden det hela ska utspelas. Etc.

Kanske kan man ana en konflikt, men det är inte alldeles enkelt att sätta fingret på den. Återupprepningens melankoliska nödvändighet? Tyngden eller lättheten?

Ändå är inledningen på Kunderas roman i sig lika mästerlig som de andra nämnda författarnas. Efter avslutad läsning känns anslaget konsekvent, oumbärligt och fullt logiskt. Det avslöjar mer än man som läsare först förstår. 

Kort sagt: det ställer upp de nödvändiga villkoren för den historia som snart ska följa.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Att det inte finns några regler att lära ifråga om det stora berättelserna? Och att en Kundera, en Kafka och en Lagerlöf illustrerar det tydligare än de flesta?

Att det formelartade bygger på deras verk, och inte tvärtom. 

Få är väl så lämpade att behandla ämnet fanatism som Amos Oz. Hans barndom i Jerusalem på 40-talet har nämligen gjort honom till "expert på jämförande fanatism", som han uttrycker det i Hur man botar en fanatiker.

Och i denna bok skriver han också insiktsfullt och uppslagsrikt om fanatismens olika schatteringar. Om dess plats i nuet, och i det förflutna. Han har ingen bot för den, men väl två medel att åtminstone dämpa den något.

Det ena är humor, det andra fantasi.

Humorn därför att den leder till en viss självinsikt, gör att man kan skratta åt sig själv och på så sätt bli något mindre bergfast i sin syn på det egna jaget och dess övertygelser. Fantasin därför att den uppövar vår förmåga att sätta oss in i andra människors situation.

(Amos Oz, f. 1939)

Oz påminner även om att det för hundrafemtio år sedan fanns få människor i världen som inte visste var de skulle bo, hur de skulle försörja sig och vad som skulle hända dem när de dog. De skulle bo och verka där deras föräldrar bott och verkat; och de skulle komma till en bättre plats efter döden om de bara skötte sig.

Under 1900-talet har den tryggheten - svaret på dessa frågor - gått förlorad. Och det har bland annat resulterat i ideologisk och religiös fanatism, samt i våra dagars själviskhet och konsumtionshysteri.

Uppsala stadsteater ska sätta upp en dramatisering av Göran Tunströms roman Tjuven från 1986. För regin svarar Linus Tunström, författarens son och tillika teaterchef i Uppsala. Premiären är den 29 mars.

Själv minns jag Tjuven som en av mina stora läsupplevelser - åtminstone till en början. Romanens första halva, som utspelar sig i Sunne i Värmland, är bland det starkare man kan läsa ifråga om armod, förtryck, våld och - som väl är - barns förmåga att med fantasins hjälp reda sig en någorlunda ljussatt vrå i mörkret.

Flera av karaktärerna - kusinerna Hedvig och Johan, tolvbarnsmamman Ida Pripp och hennes man, den allt annat än sympatiske Fredrik Jonson Lök - lever från första sidan. Och det är faktiskt något av en bedrift; inte minst med tanke på deras kuriösa namn, den overklighetskänsla och det liksom sagoaktiga skimmer som hela tiden vidlåder texten. Diskbänksrealism är inte det enda sättet att få smuts och solkighet att framträda.

Långt därifrån.

Göran Tunström är ju en förvaltare av det "magiskt realistiska" arv som i svensk litteratur utgår från Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman. Och liksom dem klarar han sig bäst när fantasteriet hela tiden finns med och kan anas, men likväl inte tar överhanden.

Tyvärr är det något sådant som sker i andra halvan av Tjuven. Kommen till avsnittet om "Ravennahandskriften" i slutet av boken hoppas jag inte längre på mer, utan på mindre. Det är en känsla motsatt den som präglar läsaren under de första 170 sidorna.

August Strindbergs Fordringsägare i TV4, med regi av Thorsten Flinck. Förutom Flinck själv så medverkar också dramatenskådespelerskan Elin Klinga och - Henrik Schyffert.
 
Av Schyffert är det svårt att riktig veta vad man ska vänta sig. Men han gör inte bort sig, i vissa ögonblick hittar han helt rätt i ton och uttryck. Vid andra tillfällen ligger Strindbergs språk inte speciellt väl i hans mun. Replikerna känns inte som en nödvändig konsekvens av vad som sägs och händer där och då. De blir påklistrade, skaver och skramlar som allt till nöds inövat rabblande.

Thorsten Flinck säger sig vilja värna om det "teatraliska" inom teatern. Och det låter ju friskt. Närhelst han framträder offentligt - i filmer, på scen, i intervjuer - så framstår också det teatraliska som ett av grundackorden i hans väsen.

I Fordringsägare är han dock som allra bäst när han dämpar sitt agerande. När gesterna mildras, röstläget sänks, när tempot saktas ned och han låter en ryckning i ansiktet eller en förstulen blick ge replikerna ytterligare innehåll. Då gnistrar det av en diabolisk makt som man inte kan undgå att tro på. Och svepas med av.

Bäst är nog ändå Elin Klinga. Hon behärskar alla stämningslägen, kastar sig med oförändrad intensitet mellan halvt patetiska utspel och kylig resignation. Det är proffsigt bortom det hantverksskickliga. Det är liv. Tyvärr för Schyfferts del så hade han kanske klarat sig ändå bättre i en något mindre imponerande omgivning.

Fordringsägare tillhör annars inte någon av de pjäser jag sätter högst hos Strindberg, den innehåller lite för mycket av skrivet program och maliciös beräkning. Det blir som schack med datorn, på en nivå man på förhand vet att man inte klarar av.

Visst smäller det till i språket emellanåt. Men stycket saknar ändå exempelvis en Fröken Julies fullkomligt förintande obönhörlighet och konsekvens, trots dess anspråk på att vara just konsekvent, naturalistiskt. Fordringsägare blir aldrig riktigt organisk, utan stannar kvar i formlernas värld.

HEJ!

Följande dikt av den kinesiske poeten Li Bo (701 - 762) innehåller åtminstone två viktiga element: månen och vinet.

Ensam läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner
men sedan blev jag full, och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod.

Vinet därför att Li Bo (Bai), efter en kort sejour vid det kejserliga hovet, förvisades därifrån. Inte minst hängde det ihop med hans olyckliga förmåga att uppträda berusad i de mest skilda sammanhang. 
   Månen därför att Li Bo enligt legenden dog sedan han drunknat i en flod som han kastat sig i för att försöka omfamna månens spegelbild.



Li Bo var vad man brukar kalla ett original, och han uppträdde också som ett sådant. Rastlöst produktiv (över 1000 dikter har tillskrivits honom), försupen och excentrisk, ett självutnämnt geni - som struntade i de förhärskande versmåtten och istället använde dem han kände för och tyckte passade hans syften. Han var en vagabond, som inte drog sig för att duellera. Han reste vida omkring i Tangperiodens Kina, hemmahörande överallt och ingenstans. 
   Drygt femtioårig blev han anklagad för att ha deltagit i en stor komplott mot kejsaren. Han benådades, men dog innan benådningen verkställdes.
   Idag räknas han, tillsammans med den samtida Du Fu, till den kinesiska litteraturens främsta poeter.

HEJ!

Av en slump får jag ett tips om Carl-Johan Vallgrens nya skiva, "Livet". På den finns en sång tillägnad författaren Mare Kandre, som dog drygt 40-årig i mars 2005.

(Mare Kandre, 1962-2005)

Det är en underbar visa, med text och musik av Vallgren. Som textförfattare står dock även Mare Kandre själv upptagen. Vallgren bygger nämligen texten på olika teman och återkommande symboler som finns hos henne.


Bevara en mask åt rosen och en
kyss åt de sörjande
och ge den trötta ärkeängeln hans
vinge av glas
och hälsa de gamla barderna, de
har väntat på dig länge
och om du träffar någon jag känner,
säg att allt är bra
och fisken av trä du skrev om, har
du hittat den ännu
och dronten den lilla gynnaren,
han finns hos dig, eller hur

Ge var och en en kruka sylt som
lossat från kryptans väggar
och skänk dem dina vackra ord, de
döda behöver ett språk
och berätta för mig i drömmen
om hur det är på andra sidan
vi saknar dig och allt det märkliga
du såg

Du såg pollen av liv som blåst in
över gränsen vid stormigt väder
och en ängel låg utstjälpt bland
soporna och blödde, med
oborstat hår
och en puppa av brosk upphängd
i graven, och barnens begagnade
kläder
och en doft av bröd från
underjorden, och ett brinnande
träd i en skog

Är det sant som du skrev att de
döda ägnar sig åt nattligt kräftfiske
dåsiga av sitt medhavda vin
slumrar de i natten på det
utspridda höet
iförda polerade hattar och lyssnar
på radio
och spelar corona nere vid sjön

Bevara en mask åt rosen och en
kyss åt de sörjande
och en insjö i skogen åt månen att
spegla sig i
må ditt hopp fördelas lika bland
oss som är kvar här på jorden
må dina dikter leva, må du
vila i frid


Nivån på svenska sångtexter har med ens höjts några snäpp.

HEJ!

Poeten Eva Ström kommenterade nyligen ett inlägg här på bloggen. Jag skrev om en dikt av Werner Aspenström, och hon svarade med att citera en okänd dikt av honom. Den hade tydligen publicerats i SvD någon gång på 50-talet och därefter fallit i glömska. När Eva Ström en gång påminde Aspenström om dikten, så mindes han den inte, berättar hon.
   Hur som helst, dikten är en liten pärla, en lätt improvisatorisk humoresk med omisskännelig aspenströmsk ton. Jag tar mig friheten att återge den här:

Det var en tid då vi bodde under bordet
och även djuren hade där sitt snår
Sex elefanter blåste uti hornet
fem babianer kammade sitt hår

Kunskapens äpple ligger i en skål på bordet
den som är liten ställer sig på tå
sedan vi utforskat bordskivans rike
mäter vi solskivan och blir åter små

Tryggt är i landet Rätta Proportioner
Ändå saknar vi det lägre ögats år
då sex elefanter blåste uti hornet
fem babianer kammade sitt hår.

Jag läser Anders Paulruds roman Kärleken till Sofia Karlsson. Och flera gånger inställer sig frågan:

Hade jag bedömt den här boken annorlunda om jag läst den innan Paulrud gick bort (vilket han, som bekant, gjorde i januari i år)?

För det går inte att komma ifrån att jag ofta tänker på det. Att jag ibland - och i synnerhet när framtiden och döden kommer på tal - får känslan av att sitta med facit i hand. Att villkoren mellan författare och läsare i just det här fallet är ovanligt ojämlika.

Till detta bidrar naturligtvis den självbiografiska prägel som romanen har. Berättaren Anders har övergivits av en tjugosex år yngre kvinna, Sofia Karlsson. I ett desperat försök att komma tillrätta med sig själv och kärleken till henne, ger han sig ut på en pilgrimsvandring - till Santiago de Compostela. Under vandringen får vi ta del av hans hågkomster, hans tankar och känslor.

Och romanens styrka är just detta: Anders uppgörelse med sig själv. Med sitt eget liv. Han skönjer ett mönster av att övergiva och övergivas. Han minns sin biologiska mor och sin styvmor, vilka fogar sig väl till detta svekets mönster. Han erinrar sig tidigare förhållanden, tiden med Sofia Karlsson. Hans uppgörelse med sig själv är emellanåt ganska skoningslös - och just därför imponerar den.

Svagare tycks mig dock behandlingen av bokens förmenta huvudspår, kärleken till Sofia. Det beror framförallt på att inte vare sig hon eller någon annan får riktigt liv i berättelsen. Den är - på gott och ont - så oerhört centrerad kring jagberättaren, att alla andra bara ses i skuggan av honom.

Exempelvis är berättarens mors öde tämligen gripande: hur hon föder en gift mans barn (Anders) och tvingas lämna bort det. Men porträttet av henne är alltför knapphändigt och alltför inriktat på att belysa Anders liv för att gripa tag på djupet.

Som självuppgörelse är romanen läsvärd; som kärleksroman lämnar den en del övrigt att önska. Så tror jag att jag hade sett på saken, när jag än hade tagit mig an Kärleken till Sofia Karlsson.

HEJ!

Följande dikt av Werner Aspenström har sedan länge en hemvist i de svenska lyrikantologierna:

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja 
eller endast för att tyst betrakta. 
Varför spärrar ni förstädernas gator? 
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

                                                                 (ur Snölegend, 1949)

Anledningen till det är inte svår att förstå. Dikten fångar mycket av sin tid, av den ångest som fanns i andra världskrigets skugga, och under kalla krigets uppseglande. Den s k fyrtiotalismen i Sverige (med Erik Lindegren som främsta namn) formligen badade i katastroftyngda bilder, i dikter och prosa minerade med underliggande hot. Död, förintelse, mörker, en splittrad värld utan gud och moraliska kompasser var dess själva livsnerv.

(Werner Aspenström, 1918-1997)

Samtidigt är dikten ett utmärkt exempel på hur stor dikt ofta fungerar. För vad är det egentligen som man "väntar" på i dikten? Och vad är det som får folken att "samlas på torgen för att bedja"?

Det får vi aldrig reda på.

Vissa ledtrådar ges förvisso. De inledande raderna är en anspelning på Uppenbarelseboken. Den vetskapen förstärker intrycket av fara och annalkande undergång, av att domedagen närmar sig. Å andra sidan pekar förstäder och avspärrningar på en betydligt modernare miljö. Så kanske är det kriget, eller en samtida invasionsarmé, som åsyftas?

Men "leoparderna" då? De tycks ju inte höra hemma i den här kontexten. Och den man väntar på, kan det inte vara en hjälpare och vän, kanske Kristus som ju är till för att avvärja ondskan?

Inget svar ges. En väl samanhållen text, som via bildval och anspelningar spretar åt många olika håll. En dikt som säger något om sin upphovsmans särart (även om Aspenström senare blev betydligt mindre "fyrtiotalistisk") på samma gång som den också speglar sin tid och är universell.

Allt detta gör "Den ni väntar passerar inte förstäderna" till en närmast perfekt dikt - åtminstone i antologisammanhang. Byt ut "leoparderna" mot "tyskarna" eller "ryssarna" och sista radens oprecisa "Den" mot "Hitler" eller "Jesus" - och istället för ett mästerverk har du plötsligt ett poem för skrivbordslådan.

Två väletablerade författare, bägge nominerade till Augustpriset. En av dem vann det, den andre har redan vunnit det, är mer känd hos den breda allmänheten och sitter i Svenska Akademien.

Deras böcker har åtminstone en del gemensamt; bland annat är de tunna, ordknappa och tämligen återhållsamma, det vill säga de flyr det svulstiga och utsmyckade. De har bägge en man i huvudrollen. Det är de här männens dilemma som utgör böckerna driv och nav.

Carl-Henning Wijkmarks vinnande bok - Stundande natten - har ett ganska klassiskt upplägg. Skådepelaren Hasse ligger för döden på sal 5, en terminalavdelning. Via drömmar, samtal med sina medpatienter och hågkomster ser han tillbaka på sitt liv, resonerar om döden, kärleken och vänskapen. Upplösningen är knappast oväntad.

Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit bygger på en betydligt mer originell intrig. En predikant som för femtio år sedan var med och frälste det inre av Västerbotten har nu - 2007 - kommit på andra tankar. Gud finns inte, och religion och tron på ett liv efter detta är humbug. Om detta måste han berätta - för samma människor och på samma platser där han tidigare predikat raka motsatsen.

 (Carl-Henning Wijkmark)

Att tävla i litteratur låter sig naturligtvis inte göras, bristen på objektiva mått, typ tidtagning, är alltför stor. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag tycker Wijkmarks bok är väl värd priset. Hasse, huvudpersonen, har en självinsikt som han inte koketterar med. Närhelst han - och romanen - riskerar att bli för patetisk, för "filosofiskt" spekulativ eller snärjig, så påpekar Hasse det. Och byter spår. Det gör honom mänsklig. Här blandas torra abstraktioner med kroppsvätskor, sedelärande historier med skrönor. Ändå bibehålls hela tiden balansen, och mot slutet vidgar sig boken till en mörkerlandning värdigt en Dante.

 (Torgny Lindgren)

Lindgren, å sin sida, har byggt upp en egen värld (ett faktum som han driver med i romanen), ett eget idiom och en mycket särpräglad, lindgrensk ton. Den är lätt ironisk, distanserad och sval. Inte ens i en mördares eller ett mords närhet skorrar det.

Detta gör författaren Torgny Lindgren till den han är. Men den tonen riskerar också att ställa sig i vägen, lägga sig mellan karaktärerna i hans böcker och läsaren. Ja, mellan det mesta som är mänskligt. Allt svävar, även om man någonstans anar existensen av, om inte en nyckel, så åtminstone en dold strömfåra vars porlande ibland når upp mellan orden och då utgör historiernas suggestionskraft.

Bortom ironierna och den kyliga distansen finns en berättelse och människor av kött och blod som ska beröra mig. Efter Pölsan gör de det alltmer sällan. Och vad värre är: jag grubblar inte längre på vad som finns där bakom den västerbottniska masken.

HEJ!

Jag minns inte vilken som var den första bok jag läste förra året, men väl den sista. Nämligen Christopher Isherwoods Farväl till Berlin (Goodbye to Berlin, 1939).
   Det är en ganska splittrad roman, sammanhållen av sin lätt plågade jagberättare, och av sin precisa skildring av det tidiga trettiotalets Berlin. Romanen slutar i o m Hitlers maktövertagande våren 1933.



(Christopher Isherwood, 1904 - 1986)

Att Isherwood var homosexuell har bidragit till att hans författarskap rönt mycket uppmärksamhet på senare år. Men före det var det nog främst den viktigaste kvinnliga karaktären i Farväl till Berlin - Sally Bowles - som gjorde hans namn vida berömt. Hon ligger nämligen till grund för såväl musikalen Cabaret  (1966) som filmen med samma namn. Den senare innebar Liza Minnellis genombrott 1972.
   Och Sally Bowles är verkligen svår att motstå. Hon utgör egentligen urtypen för den "nya" kvinna som det glada tjugo- och det tidiga trettiotalet älskade att läsa om, skildra och analysera. Hon är rapp i käften, röker offentligt, byter älskare och kläder i samma ursinniga tempo, hon är elegant, full av flärd och glamour - och i grunden rasande olycklig.
   Brett Ashley i Ernest Hemingways Och solen har sin gång (1926) är en nära släkting. De är bägge två en följd av historiska omständigheter. Under 1900-talets första decennier började kvinnors politiska rättigheter allt mer uppmärksammas i Europa. Medan männen var ute i kriget fick kvinnorna klara av livet hemma - med goda resultat. Detta ledde fram till en delvis ny, självständigare kvinnoroll, åtminstone i städerna, och i synnerhet i metropoler som Berlin, Paris och London.
  Samtidigt är både Brett Ashley och Sally Bowles förvirrade och desillusionerade, på sitt sätt tragiska. De söker kärlek men finner lusta. De utnyttjas och utnyttjar, de dricker för mycket och tvivlar på allt och hör inte hemma någonstans.
   Hur sann den bilden i grunden är, kan väl diskuteras. Men fascinerande läsning är det lika fullt.

HEJ!

Två citat. 
   Det ena, det längre, kommer från romanen Med brott benådad (sv. 1958) av den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt (1921 - 1990). Det andra - dikten - härstammar från poeten Vilhelm Ekelund (1880 -1949).
   På något sätt har citaten med varandra att göra. De handlar om skrivande och litteratur, givetvis. Men de sammanfattar också mycket av förra årets litteratur (och litteraturdebatt) i Sverige.
   Förhoppningsvis pekar de även framåt - mot 2008.

Finns det någonting kvar för en författare att berätta? [För] [d]en som inte har lust att berätta om sig själv, romantiskt, lyriskt generalisera det egna jaget och bjuda ut det, den som inte känner sig manad att tala om sina förhoppningar och nederlag, absolut sanningsenligt, eller ge detaljer ur sitt kärleksliv, som om någon sannfärdighet i världen kunde transponera allt detta till något allmänt...

Jag diktar för ingen -
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

HEJ!

Julens tv-drama "August" är över. I tre timmar har vi fått följa den unge, uppåtsträvande August Strindbergs med- och motgångar.
   Slutomdömet är tämligen blandat. Å ena sidan ganska tråkiga miljöer, som vittnar om en i sammanhanget begränsad budget. Å andra sidan habila, emellanåt verkligt skickliga skådespelarinsatser.
   Mest imponerar Linda Zilliacus som Siri von Essen. Egentligen är det anmärkningsvärt hur mycket hon gör med den rollen, eftersom den är manusets absolut svagaste.

   Författaren Peter Birro har blandat friskt mellan fakta och fiktion. Biografiskt och historiskt korrekta uppgifter står sida vid sida med fiktiva gestalter ur Strindbergs litterära universum (såsom Olle Montanus). Det fungerar ofta tillfredsställande ifråga om Strindberg, hans far och bror.
   Men för Siri von Essens del verkar Birro mest ha byggt porträttet på en snäv läsning av En dåres försvarstal. Resultatet är knappast övertygande. Strindbergs roman är (bland annat) en partsinlaga, där Siri von Essen framställs som en övererotisk, bisexuell vindböjtel, besatt av sin egen karriär och sin egen framgång. Barn, familj och hemmets frid åsidosätts utan skrupler av denna femme fatale: en kvinnogestalt som det sena 1800-talet älskade att frossa i, äcklades och fascinerades av.
   Den Siri som i tv-serien lidit under sin första makes oförmåga att tygla sin liderlighet, förvandlas efter skilsmässan - och i det nya äktenskapet med Strindberg - till en champagnedrickande teaterloppa. Strindberg själv vill helst gå hem och ha mysiga kvällar framför brasan; Siri vill rumla och pussas på mun.
   Att Linda Zilliacus ändå lyckas hålla sin karaktär vid liv är i sanning imponerande.

"Tre författare som sprider glädje."

Geoffrey Chaucer: Canterbury Tales ska man helst läsa högt och med Middle English-uttal. Det är inte speciellt svårt - om man bara kan fördra amatörens dilettantiska rotvälska. Uttala alla ord precis som de stavas, och bokstäverna som de låter. I (jag) blir alltså [i] osv. Språkmelodin ska vara närmast norskklingande. Det sistnämnda kan te sig extra svårsmält. Men läs den underbara "The Wife of Bath´s Tale" på det viset - och glädjen (åtminstone din egen) blir lika stor som påvens på julafton.

Giovanni Boccaccio: På sitt sätt är det föga upplyftande att Boccaccio i Decamerone har förnyat litteraturen så pass, att det inte går att göra så mycket mer. De flesta berättelser skrivs sedan länge på Boccaccios vis: "vanliga" människor som upplever mer eller mindre dramatiska äventyr ur det "verkliga" (i betydelsen igenkännbara) livet.
   Vad många nuförtiden gör, är dock att skala bort dråpligheten och humorn: det som Boccaccio var en sådan mästare på att hantera. Ofta blir resultatet inte bara sämre än hos Boccaccio; det blir också mördande tråkigt. Som en julvärd i tv.

Kristina Lugn: Jag blir inte klok på hennes senaste diktsamling, Hej då, ha det så bra! Ibland tycker jag den är lika full med geniala infall som vanligt. Vid andra tillfällen upplever jag att den trampar på i gamla hjulspår. Att jag har hört det förr, fastän det då känts fräschare.
   Jag ber att få återkomma om 25 år, när jag har bestämt mig. Till dess läser jag Lugns äldre produktion, och blir på ett sprakande humör.

HEJ!

" Fyra romaner jag inte vill minnas längre."

• Blecktrumman (Günter Grass): Huvudpersonen Oskar Matzerath lockar fram känslor i mig som jag inte vill ha kontakt med. Ungefär så här: Om Oskar stod framför ett dike, skulle jag noga kontrollera vattendjupet i det innan jag knuffade ned honom. En del skulle hävda att Grass därmed lyckats i sitt uppsåt: att skaka liv i läsaren genom att låta en minst sagt kuriös typ ha huvudrollen i berättelsen. Jag har oftast högre krav på en roman än så.

• Sagan om ringen (J.R.R. Tolkien): Egentligen är det lite småaktigt av mig att ha med den boken här, för jag har aldrig orkat ta mig igenom den, trots flera försök. En gång nådde jag dock så långt som till två sidor från slutet. Sedan dök något viktigare upp. Som att diska.

• Över floden in bland träden (Ernest Hemingway): Inledningen - med andjakten - är magnifik. Sedan späs det hela ut till en sentimental soppa. Tonläget är ungefär detsamma som när de akustiska gitarrerna och Lundellåtarna börjar ljuda framåt morgonkvisten.

• Soldat med brutet gevär (Vilhelm Moberg): Mobergs prosa kan ibland bli lite enahanda och monoton - det gäller även en så lysande roman som Raskens. Men i den finns så mycket annat av hög karat, att stilen inte stör. I tegelstenen Soldat med brutet gevär, däremot, blir det malande språket till slut läsarens fiende. Stryk ned boken till hälften - och den går både att läsa och att återvända till.

HEJ!

Ny vecka, ny lista. Får se hur länge det håller. Temat är "svenska poeter värda att minnas". Anledningen är naturligtvis att jag inbillar mig att deras rykte som diktare har sjunkit betydligt de senaste decennierna. Tre namn. Ingen inbördes rangordning den här gången heller.

• Erik Lindegren. Uttolkarna av Erik Lindgrens poesi, exempelvis Roland Lysell, kan skrämma slag på de flesta. Följaktligen ska man strunta i dem och ge sig direkt på dikterna istället. Lindegren äger väl inte - åtminstone inte i sin diktning - generationskamraten Gunnar Ekelöfs djup och bredd. Men hans dikter klingar skönare än det mesta i svensk lyrik. Därför gör man också klokt i att lägga krav som förståelse, och frågor som "vad handlar det om", åt sidan - och bara lyssna.

• Erik Axel Karlfeldt. En del skrattar rått åt att Karlfeldts polare i Svenska Akademien gav honom Nobelpriset postumt. Jag gör det inte. I sina bästa stunder rör sig hans poesi lika hotfullt majestätiskt - och lika bländande vackert - som ett isberg.

• Bertil Malmberg. Malmbergs produktion är spretig och ojämn. Paradnumret är nog "Dårarna". Sent i sin karriär blir han på ett sätt Lindegrens motsats. Där Lindegren placerar ett ord invid ett annat därför att de går i samma tonart, så gör Malmberg tvärtom: han söker dissonansen, det inte fullt så förfinade. Det var väl på det viset han kom att se på livet.

HEJ!

Jag hakar på en trend och levererar härmed en lista. Ämnet är något så upphetsande som "det svenska språkets största stilister". Fem namn, utan inbördes rangordning. Massor av skribenter som inte kommer med. Väldigt modernt inriktad. Hade jag skrivit listan om en timme, skulle den förmodligen sett annorlunda ut.
   Hur som helst, här är den:

• Olof Lagercrantz. Den sene Lagercrantz påminner en del om Ivar Lo Johansson och Eyvind Johnson. Det är vackert, avskalat, uttrycksfullt och lågmält. Den tidige Lagercrantz (ex. i boken om Dagerman) är för närvarande svårforcerad. Men från sjuttiotalet och framåt så gnistrar det av medvetet återhållen energi.

• August Strindberg. Ett föga spektakulärt val. Men det är svårt att inte fascineras av hur tätt ihop lynne och stil tycks sitta hos Strindberg. Man får intrycket, att om han satt och skrev och en geting stack honom, så skulle det genast ge utslag i språket. Ordval, konstruktioner och antalet utropstecken skulle med ens förändras i smärtans närvaro... Fast naturligtvis stämmer inte detta, behärskningen är nog lika stor som hos Lagercrantz. Men att få det att se ut som om vartenda ord är beroende av dagsformen - det är en konst som få behärskar bättre än Strindberg.

• Selma Lagerlöf.  På sitt sätt ett lika väntat val som Strindberg. Men Lagerlöf är författare till en av den svenska litteraturens mäktigaste romaner, Kejsarn av Portugallien. Och även om den inte bara lever av sitt språk, så är språket en del av kraften i boken. Allt i den - stilen inkluderad - verkar så enkelt. Det är det som är hemligheten.

• Astrid Lindgren. Stryker man bort en del av för barnboken nödvändiga tillrättalägganden (av typen "På den tiden, förstår ni") så är Lindgrens bästa texter ett under av koncentration och rytm. Tar effektivt död på myten att satsradningar är ett skrivfel bland många.

• Horace Engdahl. Vet jag egentligen inte vad han har här att göra. Karln är onekligen språkbegåvad; hans vokabulärs bredd överensstämmer misstänkt väl med antalet ord i Svenska Akademiens ordlista. Samtidigt finns det något studentikost och lite pipskäggsaktigt i hans sätt att häva ur sig ord och uttryck, som knappast är allmängods. Fast där någonstans ligger också det intressanta i hans stil. Den är förläst och förlöst på samma gång.