Patrik Godin

[De] är de orenligaste människor Gud har skapat. De tvättar inte händerna efter måltiden. När de tvättar ansikte och händer går det till på följande sätt. En tjänarinna kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat med vatten. Det räcker hon till sin herre och så tvättar han händer, ansikte och hår. Han både tvättar och kammar det i skålen. Sen snyter han sig och spottar i tvättvattnet. När han är färdig, bär flickan skålen till nästa man, som gör på samma sätt.


Vem talar? Och vilka talas det om?

Gå in här och se efter.

En av de starkaste scenerna i Christopher R. Brownings bok Helt vanliga män handlar om herr och fru Wohlauf. De är nygifta, hon är gravid i fjärde månaden. Han är kapten och knyts på sommaren 1942 till reservpolisbataljon 101. Det är denna bataljon - bestående av "helt vanliga män" - som är ämnet för Brownings bok.

 
(Män ur reservpolisbataljon 101)

I den scen jag talar om är delar av bataljonen igång med ett av sina huvudsakliga värv: att samla ihop och deportera människor av judisk börd till förintelselägren. Man befinner sig i Polen, på torget i Miedzyrzec. Det är stekande hett. Många av fångarna svimmar av utmattning efter att i flera timmar ha tvingats stå eller sitta helt stilla i solen. De som flyr eller inte lyder order misshandlas eller skjuts på fläcken.

Kapten Wohlauf är en av dem som leder aktionen. Hans hustru är med honom, kanske för att de håller på att fira smekmånad och inte kan vara ifrån varandra. Hon står "väl synlig i sin klänning vid torget och [betraktar] det hela på nära håll".

Det som får scenen att gränsa till det outhärdliga är förstås kontrasten mellan de lidande och plågade människorna och den nygifta, gravida fru Wohlauf. Ondska är lättare att ta in om den serveras utan nyanser.

Det här är ont, det här är gott. Här är bödeln, där offret.

Men fru Wohlauf passar inte in i det mönstret. Vi vet faktiskt inte riktigt var vi ska stoppa in henne. Hon är en åskådare, en bystander - ja, visst. Men även som en sådan sticker hon ut.

För hon står bara där, tyst på torget. Inuti henne växer barnet. Hon har tagit av sig på överkroppen för värmens skull.

HEJ!

Den 21 januari 1793 avrättas Frankrikes kung Ludvig XVI. Franska revolutionen har pågått i nästan fyra år, och den har det senaste året börjat radikaliseras allt mer. Avrättningen av först kungen och sedan drottningen - Marie Antoinette - är ett uttryck för detta.


 
Två dagar efter giljotineringen av kungen, skickar Nationalförsamlingen ("riksdagen") ut följande kungörelse:

Medborgare, tyrannen finns inte längre. Under en lång tid har högljudda protester mot hans existens skallat från krigens offer i Frankrike och Europa... Han har betalat sitt straff och från folket har bara hörts tillfredsställelse med republiken och friheten.
[...]
Nationalförsamlingen och franska folket äger nu bara ett gemensamt sinne och en gemensam känsla, och det är friheten och broderskapet.

Samma dag - alltså den 23 januari - skriver en fransk adelsman och Parisbo i ett brev till en vän i England:

---den skräckfyllda händelsen den 21 januari har väckt bestörtning överallt och det är värt att lägga märke till att t o m de mest ivriga anhängarna av revolutionen tyckte åtgärden var överdriven och farlig.

Jaha - och vem ska man tro på?
   För även om brevet och kungörelsen i verkligheten är betydligt längre, så inser man snabbt att vi här har två källor som motsäger varandra. Förutsatt att de är äkta, kan vi likafullt inte använda oss av båda två. I alla fall inte om vi vill veta något om hur folket reagerade på avrättningen av kungen .
   Så vad göra?
   Det enklaste är naturligtvis att gräva fram ytterligare källor och jämföra dem med dessa två. Är bara källäget tillräckligt bra, bör man på så sätt kunna få en rimlig bild av situationen.
   Men om läget nu inte är sådant? Om det - kort sagt - råder källtorka.  
   Då får man helt enkelt nöja sig med de källor som står till buds. Och då återstår endast att närma sig dem med ett kritiskt och öppet sinnelag.
   Fram alltså med några källkritiska principer!
   Bägge dokumenten är samtida. Dessutom befinner sig deras upphovsmän mitt uppe i själva skeendet. Detta behöver dock inte tala för dem, eftersom det ändå kan vara svårt att få en klar uppfattning om hur stämningen egentligen är bland folket. Man har ju knappast gjort några bredare undersökningar, eller ens tagit del av en sådan.
  Vilket leder oss in på vad adelsmannen respektive National-församlingen har för underlag för sina "analyser". Och framför allt: vad de har för syften med sina skrifter.
   Är de - med andra ord - tendentiösa?
   Eller snarare: exakt hur tendentiösa är de?
   Nationalförsamlingen var ju direkt inblandad i avrättningen, så den har givetvis ett intresse av att motivera handlingen. Det är en ren propagandaskrift, och kan som sådan förefalla tämligen värdelös.
   Men adelsmannen har även han skäl att vinkla sitt brev på ett visst sätt. För kungen var symbolen för det feodala förtryck som drev fram revolutionen. Och adeln och prästerna var tätt allierade med honom, åtminstone i den stora massans ögon. 
   Samtidigt kan det tyckas vara skillnad på en officiell kungörelse och ett privat brev. Och så är det självfallet. Men då vi inte vet något om honom som skickat brevet, och inte vem som är mottagaren, är det svårt att slå fast vilken funktion brevet var tänkt att ha. Därmed kan vi inte heller rakt upp och ned hävda att det skulle vara en bättre källa.
   Och då står man där igen - och skriker efter fler spår av det förgångna.
   Berättelserna om det förflutna når inte djupare än källorna tillåter.
 

HEJ!

Det finns gränser och det finns gränser. Ofta uppfattas väl en gräns som ett streck på en karta. Eller som en typ av stopp eller hinder. Hindret kan vara naturligt: en flod, en skog, ett berg. Men det kan också vara uppfört av människohand, som en befäst mur, och mer eller mindre möjligt att passera.



   Berlinmuren var en sådan gräns. Den höll människor åtskilda, förhindrade passage och kontakt. Men knuten till Berlinmuren blev ju så småningom också föreställningen om järnridån - det vill säga den mentala barriär som enligt Winston Churchill redan under 40-talet var på väg att resas i Europa.  
   Självklart förekom det inte ett fritt flöde av människor mellan öst och väst under kalla kriget. Långt därifrån. Men järnridån symboliserade ändå mer än något blott fysiskt: hit men inte längre. Den skar ett djupt ideologiskt snitt mellan två olika sätt att se på världen - politiskt, ekonomiskt, militärt.
   Ett ytterligare exempel på gräns är de romerska limes. Dessa - som floderna Rhen och Donau - bidrog till att spjälka upp den då kända världen i ett 'innanför' och ett 'utanför' (det romerska imperiet.)
   Samtidigt var limes inte absoluta. Varor och människor, idéer och föreställningar vandrade in och ut. När Rom var som störst och mäktigast var trafiken ut från imperiet livligast. Det kan man se på arkeologiska fynd från 200-talet här i Sverige: romerska eller romerskinspirerade serviser, guldsmycken och vapen.
   Efterhand som imperiet tappade i kraft ökade genomsläppligheten åt bägge hållen. Till slut kunde gränserna inte längre upprätthållas, de störtade samman och upphörde att fylla sin ursprungliga funktion.
   Skogsbandet mellan Skåne och Småland har också utgjort en gräns, nämligen mellan Sverige och Danmark. Området var ofta krigsdrabbat, inte minst på 1600-talet; och man bodde bokstavligen vägg i vägg med fienden.
   Tidigt förekom det dock en typ av gränshandel här, utom statsmaktens överinseende. En sådan som Gustav Vasa försökte därför alltmer ihärdigt ta kontroll över handeln, med varierande resultat.
   Dessutom slöt man i det här området ofta s.k. gränsfreder: ett slags separatfred som gick ut på att man varnade varandra på ömse sidor när en fiendehär (dansk eller svensk) nalkades.
   Frederna och handeln var med andra ord ytterst gränsöverskridande.

HEJ!

Christopher Polhem hade det inte så lätt. Förvisso hade han såväl Karl XI:s som Karl XII:s öra. Han blev dessutom adlad 1716. Och han har ju gått till eftervärlden som ett tekniskt snille, varför han också bär epitetet "den svenska mekanikens fader".
   Men med ett av hans hjärtebarn var det värre. För ända fram till dess att manufakturverket Stiernsund brann 1737, så präglades verksamheten av problem och gnissel, för att inte säga tämligen tunga motgångar.

 (Christopher Polhem, 1661-1751)

   Manufakturverket hade grundats i Husby socken i södra Dalarna år 1700, av Polhem och Gabriel Stierncrona. Den senare var finansiär och även den som fick ge namn åt anläggningen. Syftet var främst att tillverka diverse vardagsvaror (skålar, skedar, spik, dörrbeslag); men även delar till ur och lås upptogs i privilegiebrevet.
   Manufakturer låg i tiden. Enligt merkantilismens principer skulle ett land utveckla sin egen varutillverkning i görligaste mån, så att import av dyra, förädlade råvaror kunde undvikas. 
   I ett manufakturverk gavs ibland ett visst utrymme för arbetsfördelning och mekaniserad tillverkning. Storskalig, maskinell produktion av fabrikstyp hade dock ännu inte slagit igenom.
   Polhem - med sitt patos för teknik och uppfinningar - eldades emellertid av tanken på att i så stor utsträckning som möjligt införa maskiner i tillverkningen. Outtröttlig konstruerade han därför den ena maskinen efter den andra. 

 
(Maskin för skärning av kugghjul till ur, Tekniska museet, Stockholm)

   Polhem tycks närmast ha haft en vision, där maskiner i allt högre grad tog över produktionen. Och där varje person i tillverkningsprocessen blott övervakade och skötte vissa delar av den. 
   Han förefaller, med andra ord, ha satt sig i sinne ett slags industriell revolution - femtio år för tidigt.
    Undra på att han stötte på patrull.
   Inte hos kungen; tvärtom. Karl XII uppmuntrade hela projektet och utlovade skattefrihet. Men smederna som Polhem tog till bruket och sedan själv utbildade - de uppskattade föga att förvandlas till kugghjul i ett maskineri.
   Och de demonstrerade sitt missnöje på alla möjliga sätt. De rymde olovandes från bruket. De vägrade att lära upp nya smeder, ja över huvud taget att ha någon under sig. De kom till Polhem och krävde avsked, eller lån, eller eftergift på sina skulder. De lydde inte order, de byggde egna verkstäder och bedrev privat försäljning med manufakturverkets varor. 
   Vid ett tillfälle har en läcka uppstått i en spikränna, varvid is har bildats framför en dörr. Men istället för att hacka bort isen, lyfter smederna helt sonika bort dörren.
   Nästa dag är åtskilliga verktyg och råvaror stulna.
   Och Polhem klagar. Han skriver till Bergskollegium, till tinget i Säter, till kungens sekreterare. Den senare upplyser han om att den långa vägen till kyrkan gör att gudfruktigt folk inte vill söka sig till bruket. Istället får han hålla till godo med sådant avskrap, som föredrar ölkannan framför mässan.
   Han får också stöd från myndigheterna: i form av resolutioner och hot om vite för dem som bryter mot hans föreskrifter.
   Men problemen bara fortsätter. 
  Nu börjar även prästerskapet klaga. Man påstår att det om söndagarna, samtidigt med gudstjänsterna, pågår ett fasligt supande och svärande vid bruket. Tinget i Säter beslutar därför att förbjuda öl- och brännvinsförsäljning i Stiernsund på dessa dagar.
   Det är dock som förgjort att få företaget att fungera. Ekonomin är minst sagt skral. Maskinerna går sönder, slås sönder eller också vägrar arbetarna att använda dem. Bokhållarna är odugliga, smederna roar sig med att skjuta till måls med bössor bland bostäderna.
   När den brand som förstör en stor del av maskinerna och bruket slutligen bryter ut, har Polhem redan lämnat Stiernsund. Han bor sedan två år tillbaka hos sin dotter i Stockholm. 
  

HEJ!

Den 10 november 1619 satt en tjugotreårig fransman insnöad på sitt rum i Ulm i nuvarande Tyskland. Under ett par dagar hade han bevistat kröningen av kejsar Ferdinand II i Frankfurt. Nu hade han för avsikt att återvända till prins Mauritz av Nassaus armé, där han tjänstgjorde som frivillig.  
   Rummet han befann sig i var eldat och lagom ombonat. Men han kom inte därifrån. Världen runt omkring honom var täckt av snö, vädret gjorde att en resa inte var att tänka på.
   Så han stannade inne, och grubblade. Förmodligen träffade han inte en enda människa på hela dagen. 
   Någon gång under natten som följde på denna långa dag i avskildhet, hade den unge fransmannen en dröm. Den kom sedan att bli utgångspunkten för hela hans fortsatta verksamhet; åtminstone om man får tro honom själv i Discours de la méthode (Avhandling om metoden) från 1637.
   För i drömmen serverades nämligen svaret på ett problem som länge gäckat honom: hur kan man egentligen vara säker på att man äger kunskap?
   På att det man vet verkligen är sant.
   Han hade fått en högklassig utbildning, bl a i den kända jesuitskolan Collège Royal i La Flèche, samt vid universitetet i Poitiers. Modern hade dött tidigt, fadern var adlig och välbärgad, parlamentsledamot i Bretagne. 
   Men trots den ypperliga utbildningen - att han formligen dränkts i kunskap - så hade han länge brottats med tvivel. Hur vet jag att det här verkligen stämmer? Hur vet jag att inte någon ond demon planterat skenbara sanningar i mig?
   Under dessa år av osäkerhet hade han blivit allt mer övertygad om, att vad han sökte var en metod, ett sätt att avgöra vilken kunskap som var falsk, och vilken som var äkta.
   Det var början till den metoden som uppenbarats för honom den där ensamma dagen i Ulm. Det är den metoden som framförallt har gjort René Descartes berömd.

 (René Descartes, 1596-1650)

Sökandet efter sanningen började i ett radikalt förnekande, i en skepsis mot allt. Lager på lager av kunskap och vetande och traditionella övertygelser skalades bort.
   Inom filosofin kommer man aldrig överens om vad som är sant. Inom historieämnet överdriver man och gör litteratur av kunskapen. Våra sinnen är bedrägliga, för tingen ändrar skepnad beroende på när och var och hur vi betraktar dem. 
   Dessutom tycks de flesta sanningar vara avhängiga den som uttalar dem. En tysk, en fransman eller en kines ser helt enkelt olika på världen. Och vem har då rätt?
   Och varför?
   Till slut kom Descartes fram till att det endast var en sak han inte kunde tvivla på: det faktum att han fanns till. För om han inte existerade, hur kunde han då tvivla?
   Utifrån detta formulerade han sedan den berömda meningen: Je pense, donc je suis (jag tänker, alltså är jag till).
   Därefter tog Descartes ytterligare ett steg. Han slöt sig till att han måste ha fått den här idén om att han existerade någonstans ifrån. Vidare hade han andra idéer som även de måste ha ett upphov; inte minst gällde det föreställningen om en fullkomlig gud. Den föreställningen måste rimligen leda sitt ursprung från ett väsen mer fullkomligt än honom själv - annars vore det en självmotsägelse.   
   Och därför kan den idén inte heller komma från någon annan än just Gud.
   I och med detta hade Descartes uppnått två helt avgörande resultat. Han hade funnit en absolut punkt att utgå ifrån i sin jakt på sanningen. Och han hade bevisat Guds existens. Till sin hjälp hade han haft en matematiskt-geometrisk metod, byggd på logiska slutledningar.

 (Bildkälla)

Omständigheterna kring genombrottet liknar närmast en religiös uppen-barelse. Om det verkligen gick till på det sättet vet vi inte. Men det är intressant att Descartes väljer att framställa det så. 
   Likaledes är det för en nutidsmänniska fascinerande (och svårsmält) att Gud ogenerat kastas in på ett sådant tidigt stadium. För numera förknippar vi ju oftast inte gudar och ensamma spekulationer med vetenskap.
   Vi tänker på labb och experiment och forskarlag.
   Men att på eremitens vis nå fram till storslagna sanningar med enbart sitt förnuft, skulle bli stilbildande under lång tid framöver. Descartes grubbel i Ulm utgör grunden för den rationella traditionen inom den västerländska filosofin.
   Och det är klart: ju färre hjälpmedel, desto mindre beroende blir man av anslag och dyr utrustning. Allt som behövs är ens egen klokskap, ett uppvärmt rum och lite sämre väder.
  

HEJ!

Läser om sepoyupproret i Alla tiders historia Maxi - en lärobok som är flitigt använd på gymnasiet. Där står, ordagrant, i upplagan från 2002:

Bland indierna uppstod ett växande missnöje med det brittiska styret. År 1857 kom en våldsam urladdning, det s.k. sepoyupproret. Sepoys kallades de infödda indiska soldaterna i brittisk tjänst. De var antingen hinduer eller muslimer. Britterna införde en ny typ av patroner, som var smorda med fett. Patronerna skulle bitas av före laddningen av geväret och rykten spreds att fettet bestod av blandat ko- och svinfett. Då kon är helig för hinduerna och svinet orent för muslimerna, uppstod en enorm förbittring. Upproret spreds till hela Indien och fick ett brett folkligt stöd, men 1858 slogs det ned av brittiska trupper. I dagens Indien betraktas sepoyupproret, eller som det heter i indiska historieböcker, The Great Rebellion, som en folklig befrielsekamp mot kolonialisterna och som det nationella Indiens födelse (sidan 330).

 (Alla tiders historia Maxi, Gleerups Utbildning AB)

Vad betyder egentligen den här texten? Vilken kunskap är det läroboksförfattarna vill att gymnasisten ska få sig till livs vad gäller det moderna Indiens födelse.
   Tja, rimligtvis att över ett århundrade av politiskt, ekonomiskt och militärt förtryck plötsligt en dag i maj 1857 inte längre accepterades av indierna.
   Och varför inte? 
   Jo, därför att patronerna de skulle använda i sina Enfieldgevär kränkte deras religion(er). Det som fick indierna att slutligen resa sig var alltså en - för en sekulär västerlänning - relativt smal och "marginell" fråga (som vetter mot det vidskepliga). Exploatering och kolonial utsatthet var inte nog. Det krävdes något mer: en helig ko (om uttrycket tillåts).
   Utifrån detta kan sedan en elev - medvetet eller omedvetet - dra följande slutsats: muslimers och hinduers politiska uppvaknande är beroende av att deras religiösa övertygelser och tabun på något sätt utmanas.
   Frågan är dock hur den eleven skulle reagera om hon senare i livet läste William Dalrymples bok The Last Mughal: The Fall of a Dynasty (anmäld i SvD 29/6)?
   Där påstås det, obekvämt nog, att orsakerna till sepoyupproret inte alls i första hand berodde på de i animaliskt fett insmorda patronerna. Istället fanns det en mängd olika orsaker till upproret. Och de flesta av dem hörde samman med att det brittiska Ostindiska kompaniet dragit åt de koloniala tumskruvarna ytterligare ett snäpp under 1800-talets första hälft (vilket förvisso antyds i lärobokstexten, men näppeligen ges något utrymme eller tydligt kopplas till upproret).
   Det brittiska Ostindiska kompaniet hade i praktiken behärskat den indiska subkontinenten sedan 1700-talets mitt. Under 1800-talet hårdnade dock det religiösa klimatet i England, varpå kompaniet tvingades att upphäva missionsförbudet i Indien. Nu skulle indierna kristnas och europeiseras.
   Som en följd härav påbjöd fundamentalistiska tjänstemän i kompaniets regi konvertering från islam och hinduism till kristendom i allt högre grad. Bibelläsning infördes. Moskéer och tempel revs eller lämnades över till missionsorganisationer. Flera av de små furstestater som alltjämt fanns kvar på subkontinenten konfiskerades av kompaniet. 
   När en av britternas politiska agenter därpå lät meddela att moguldynastin skulle avskaffas, så snart den dåvarande 82-årige mogulkejsaren Zafar dött, ja, då blev situationen akut. Mogulens ställning var nämligen att liknas vid påvens i Europa, enligt Dalrymple: han var maktlös, men samtidigt en viktig symbolisk härskare. Dessutom var han accepterad. Av såväl muslimer som hinduer.
    Och därav - således - resningen 1857.

Så - vem ska nu eleven tro på? Läroboken eller den mer nyanserade bild som Dalrymple tycks stå för? 
   Naturligtvis inser hon att det inte finns någon möjlighet att i ett översiktsverk analysera vartenda skeende in i minsta detalj.
   Men i urvalet, i sållningen av fakta, i begränsningen till en av kanske sex, sju, åtta möjliga orsaker - varför just denna?
   Det bör hon fråga sig. 
   För de fettinsmorda patronerna ska väl snarast betraktas som en utlösande orsak (i synnerhet som de fortsatte att användas av rebellerna under upproret). Men alla de bakomliggande då? En presentation av bakgrunden till första världskriget brukar ju inte uppge som enda orsak skottet i Sarajevo.
   Och just därför bör eleven även leda tanken vidare, och stilla undra: har jag genom att läsa Alla tiders historia Maxi egentligen lärt mig något om sepoyupproret. Något som var värt att poängsätta, att ta med mig. Något som har gett mig en ökad förståelse för det moderna Indien?
   Nej, förmodligen inte. Men i rättvisans namn hade du kanske aldrig ens öppnat Dalrymples bok - om det inte varit för skolans historie-undervisning.
   Åtminstone är det väl så det låter, när skolorna i dagarna slår upp sina portar.

HEJ!

Tänk dig att klockan är strax före elva på förmiddagen. Tänk dig att du just klivit av cykeln och nu lutar den mot en hög stenmur. Tänk dig att du stoppar ned handen i byxfickan för att känna efter så att du inte har tappat dina pengar under cykelturen. 
   Titta som av en händelse rätt upp i luften.
   Tänk dig sedan en plutoniumladdning som exploderar på 500 meters höjd, med styrkan 22 000 ton trotyl. Tänk dig att luften förvandlas till eld, till gul rök - och till ett bländande ljus.
   Säg:
   - Välkommen, Fat Man.
   Klockan är exakt två minuter över elva.
   Det är den 9 augusti 1945.

 (Nagasaki, 9/8 1945)

Förspelet till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki sträcker sig åtminstone så långt tillbaka som till 1905. Det var då Albert Einstein presenterade sitt tillägg till den speciella relativitetsteorin (E=mc²). Därmed var den teoretiska grundstenen för en fissionsbomb lagd.
   Under 20- och framförallt 30-talet löstes sedan en mängd tekniska problem. Ett av dessa handlade om att isolera tillräckligt med uran 235 och plutonium ("den kritiska massan"); ett annat om att starta den kedjereaktion i atomkärnan som krävs för att hela processen ska kunna äga rum.
   Annars ansåg man rätt länge att det var i det närmaste omöjligt att omsätta den teoretiska kunskap man hade om en atombomb i en tillverkningens praktik. Hitler hade hört talas om det hela men avfärdat det; det skulle helt enkelt ta för lång tid att skrapa ihop den kritiska massan.
   Trots detta fruktade man från de allierades sida att tyskarna i hemlighet höll på att utveckla kärnvapen. Därför ökade aktiviteten hos forskarna i väst i början av fyrtiotalet, i takt med krigsutvecklingen. Det främsta uttrycker för den här ökade aktiviteten är naturligtvis det s.k. Manhattanprojektet i USA, där bland annat Nagasakibomben Fat Man senare skulle produceras.   
   Även i detta var för övrigt Einstein inblandad.
   Han hade nämligen lånat sitt namn till ett brev som den ungerske fysikern Leo Szilard skickat till den amerikanske presidenten, Franklin D. Roosevelt. I brevet gjordes presidenten uppmärksam på hur de senaste landvinningarna inom kärnfysiken kunde utnyttjas för militära syften.
   Roosevelt lyssnade, och Manhattanprojektet sjösattes.
   Enbart Szilards underskrift hade dock knappast fångat presidentens intresse i tillräckligt hög grad. Men om den världsberömde Albert Einstein stod bakom det hela, - ja då hamnade saken i ett annat läge.
   Inte fullt sex år senare föll bomberna över de två japanska städerna. Inom fem år hade över 350 000 människor dött. Dels av den omedelbara sprängverkan (som medförde att folk krossades av tryckvågen eller brändes till aska). Dels av de strålningsskador som bomberna orsakat.

 (Bildkälla)

Albert Einstein skulle under återstoden av sitt liv malträtera sig själv för den roll han tyckte att han spelat i atombombernas framtagning och användning.
   Men hellre än att moralisera över det, kan man en dag som denna fundera över den större fråga som Einstein och Hiroshima väcker; nämligen: vilket ansvar har egentligen en vetenskapsman för hur hans resultat tillämpas?
   Det är en fråga vars aktualitet bara tycks öka med tiden.  

Läs gärna vidare:

Peter Englund: Brev från nollpunkten, 1996.
Roland Poirier Martinsson: Russells kalkon, 2003.

HEJ!


Konstmuseet Louisiana i Humlebæk utanför Helsingör är välbekant för många. Det innehåller bland annat verk av Andy Warhol, Pablo Picasso och Francis Bacon. Dessutom ligger det vackert invid Öresund, blott fyrtio minuters bilväg från Köpenhamn. Bara att ta en promenad i parken utanför museet är en upplevelse i sig.
   Men som svensk finns det ytterligare en anledning att finna stället av intresse. Det var nämligen alldeles i närheten av den här platsen som Karl XII första gången kom i direkt kontakt med kriget. Och det var inte vilken liten skärmytsling som helst, utan det stora nordiska kriget; dvs. det krig som i sinom tid skulle innebära det svenska stormaktväldets fall.
   Bakgrunden var i korthet följande.
   När Karl XII besteg Sveriges tron 1697, såg flera av rikets fiender en möjlighet att ta tillbaka några av de områden som man förlorat under 1600-talets gång. Det här med att slå till mot nya (unga) regenter var alls inget ovanligt, utan skedde ofta vid ett tronskifte.
   Och nu tog alltså Danmark, Polen-Sachsen och Ryssland chansen. Från år 1700 skulle Sverige till och från befinna sig i krig med dessa tre makter, samt ytterligare två (Hannover och Preussen) i över tjugo år.
   Hos danskarna var revanschlusten särskilt stor. Det hade inte ens gått femtio år sedan man definitivt tappade Skåne, Blekinge, Gotland och Halland till sitt östra grannrike. Redan under 1670-talet hade man försökt återerövra de förlorade delarna från Karl XI, Karl XII:s far. Men då hade man fått ge tappt.
   Till saken hörde nu också att danskarna ville öka sitt inflytande över furstendömet Holstein-Gottorp. Detta motsatte sig Sverige, och de stödde aktivt furstendömets sak med egna trupper. Därför tilltog spänningarna mellan Danmark och Sverige rejält under slutet av 1690-talet.   
   Efter att danskarna slutit förbund med ryssarna och Polen-Sachsen, ockuperade man i mars 1700 nästan hela Holstein-Gottorp; man räknade med att svenskarna snart skulle få fullt upp på annat håll, och sålunda inte längre kunde bistå furstendömet i någon högre grad.
   Ett streck i räkningen för danskarna blev dock att England och Nederländerna lade sig i konflikten. De ville - främst av ekonomiska skäl - ha fred och lugn och maktpolitisk jämvikt i Norden. Och nu avsåg man helt enkelt att tvinga danskarna att släppa på trycket gentemot Holstein-Gottorp.
   Annars kunde hela situationen urarta.
   Sedan går allt ganska fort. Danskarna inringas i Öresund av engelska, nederländska och svenska örlogsskepp. Men danskarnas flotta är stark, och en beskjutning av Köpenhamn ger ingen större effekt. 
   Det är då Karl XII och området runt Louisiana på allvar kommer in i bilden.
   Den svenske kungen har under början av juli samlat fältarmén i Skåne. Missnöjd med händelseutvecklingen beslutar han, tillsammans med sina engelska och nederländska allierade, att genomföra en svensk landsättning strax norr om Humlebæk. 
   Den 24 juli närmar han sig den själländska kusten med 5000 man. Vädret är dåligt, med regn och blåst. Man har redan blivit försenad på grund av detta. Nu stannar invasionsstyrkan på ön Ven ute i Öresund.
   Följande dag är väderförhållandena mer gynnsamma. 2 500 svenskar - däribland kungen själv - sätter av i sina slupar mot den danska kusten, och vadar i land den sista biten. 
   Klockan sex på kvällen är man framme.
  
 
(Karl XII landstiger vid Humlebæk, 25 juli 1700)

   Danskarna har vilseletts av en skenmanöver längre söderut. Till yttermera visso är de bundna på andra håll (bl.a. i Holstein-Gottorp) och gör därför klent motstånd. Hela landvärnet består av omkring 300 bönder, lika många ryttare, samt sju kanoner. Karl XII är inte bara vida överlägsen i antalet mannar. Han har dessutom sina allierades eskadrar i ryggen. Och de skjuter friskt mot danskarna som väntar uppe på en höjd.
   Fast den lilla moteld som ändå bjuds av danskarna, får enligt Voltaire Karl XII att i ren iver utbrista:
   "Detta skall hädanefter bliva min musik!" 
   Högst sannolikt är det uttalandet dock en skröna.
   Hur som helst är det hela över på mindre än två timmar. Klockan åtta samma kväll landsätts ytterligare 2 400 man.
   Efter den framgångsrika landstigningen (de svenska förlusterna uppgår till en död och några skadade) vill Karl XII inom några veckor fortsätta söderut, mot Köpenhamn. Han har för avsikt att lyckas med det som hans farfar (Karl X) inte klarade: att inta den danska huvudstaden och slå ut danskarnas flotta en gång för alla.
   Detta sätter emellertid England och Nederländerna stopp för. Danmarks kung Fredrik IV har nämligen i all hast slutit ett vapenstillestånd med hertigen av Holstein-Gottorp. Därmed är Karl XII:s uppdrag i Danmark över för den här gången.
   Och Louisianas tillblivelse ligger ännu 258 år framåt i tiden.


Att läsa vidare:
Hans Christian Bjerg & Ole L. Frantzen: Danmark i krig, 2005.
Bengt Liljegren: Karl XII, En biografi, 2000.

HEJ!

Den 29 maj år 1453 föll så äntligen Konstantinopel. Efter en nära två månader lång beskjutning av de bastanta försvarsmurarna, lyckades de osmanska turkarna inta staden. Till sin hjälp hade man under hela belägringen haft en kanon, som avlossat kulor på bortåt 300 kilo stycket.
   I vår del av världen hade kulor och krut dykt upp som ett nytt inslag i krigföringen redan på 1300-talet. Under de följande seklerna började europeiska skepp, bestyckade med kanoner, och europeiska arméer, utrustade med skjutvapen, lägga under sig allt större landmassor. 
   Så turkarnas förkrossande seger till trots: framtiden var Europas - mycket tack vare krutet. Och eftersom konsekvenserna av dess inträde i världen blivit så fördelaktiga för Europa, måste det naturligtvis ha uppfunnits av en europé.
   En som tidigt förknippades med det svarta pulvret var en närmast mytisk, tysk munk: Svarte Berthold. Men om honom är informationen så knapphändig, att det är tveksamt om han ens har existerat. Följaktligen förpassades han också ut i periferin tämligen omgående.
   Den brittiske filosofen och naturforskaren Roger Bacon var härvidlag ett bättre förslag. Han levde mellan 1214(?) och 1292, och var verksam i Paris och Oxford. Bland mycket annat är han en pionjär inom optiken; inte minst därför att han tog till sig den arabisk/judiska medeltida vetenskapen (främst från det nutida Spanien) och arbetade vidare utifrån den.
   I ett verk från 1240-talet beskriver Bacon hur krut är en explosiv blandning av finhackat svavel, träkol och salpeter. Han tycks därmed vara först med en sådan precis redogörelse, och det gör honom till en viktig person i det här sammanhanget.
   Hans beskrivning gäller dock troligen en kinesisk smällare. Detta fick snart en del att (motvilligt) misstänka att krutet kanske inte var en europeisk uppfinning - trots allt. 
   Och mycket riktigt: på kinesisk botten redogörs det för krutet redan i ett verk från 850-talet. På 900- och 1000-talet har det använts inom krigföringen där. Dels som brandpilar, dels i form av krutfyllda bomber som slungades iväg med katapult.
   Ungefär hundra år senare (1128) hade kineserna även utvecklat handeldvapnet. I ett grottempel i provinsen Sichuan finns en relief på vilken en demon avfyrar ett gevär.
   Sedan gick det undan. Blott två hundra år senare hade vi i Europa tagit till oss nästan allt det som kineserna utvecklat under sådan lång tid. Och 1571 besegrades osmanerna av spanjorerna i ett berömt sjöslag vid Lepanto.
   Men först med att utnyttja krutet var vi alltså inte.


Att läsa vidare: Peter James & Nick Thorpe: Uppfinningar, Från antikens tandborstar till medeltidens fallskärmar, (sv. utgåva 1996)

HEJ!

Alla som har svårt för matematik, men som ändå någon gång har lyckats lösa en hyfsat komplicerad uppgift, vet hur det känns. Man pendlar mellan Jag kan ju faktiskt och Det var bara tur; alltså mellan hopp och fortsatt förtvivlan.
   Fast om man sedan inte begriper hur man egentligen gjorde för att finna den rätta lösningen (och alltså inte skulle klara av att göra om det), så växer sig tvivlet strax lite starkare. Och när svaret dessutom visar sig vara totalt obegripligt, trots att det är "rätt" - ja då finns inte längre någon återvändo.
   Man ger upp. Och börjar blogga istället.
   En som knappast kan ha förlitat sig enbart på tur var den grekiske matematikern, geografen, historikern, författaren m.m. Eratosthenes (200-talet f.Kr.) Han är känd som grundläggaren av den matematiska geografin; framför allt därför att han på ett sinnrikt sätt beräknade jordens omkrets. Med hjälp av skillnaden i solens position vid middagstid vid sommarsolståndet i Alexandria respektive Assuan (Syene) - och med avståndet städerna emellan - kunde han fastställa omkretsen till ca 40 000 km.

 (Klicka här för en bättre bild)

   Det värdet är i princip korrekt. Men problemet var att få skulle erkänna eller ens bry sig om det under mer än tusen år.
   I dess ställe kom beräkningar av Ptolemaios, Strabon och andra att betraktas som de riktiga. De visade på en omkrets om ca 28 000 km, vilket fick till följd att jorden uppfattades som mindre än den egentligen är. Det var bland annat därför som Columbus vågade sig ut på det Vida Havet (Atlanten och Stilla havet sågs som samma vatten) trots alla risker som var förenade med det.
   Vad man kan undra över är dock hur Eratosthenes såg på sin egen lösning. Tvivlade han på den? Var han övertygad om och jublande glad över att han hade träffat prick? Var den obegriplig, men rätt?
   Genomfors han, kort sagt, av känslor som även mindre bemärkta "matematiker" har stor erfarenhet av?
   Naturligtvis kunde han inte veta att hans resultat skulle falla i glömska. Eller att det skulle visa sig vara acceptabelt även den dag då man hade metoder och instrument för att avgöra detta.
   Men om man leker med tanken att Eratosthenes var säker på att hans svar var korrekt, att det var sanningen. Att detta till och med gick att slutgiltigt bevisa, och att han gjorde det. Skulle det då ha inneburit någon skillnad?
   Förmodligen inte.
   För som Thomas Kuhn har visat så är det inte bara de vetenskapliga resultatens sanningshalt som är det avgörande kriteriet på vilket inflytande de får. Det spelar också in vad vetenskapssamhället så att säga kommer överens om att acceptera som det sanna och rimliga. Sedan blir det detta som gång efter annan upprepas och reproduceras. Som ligger till grund för framsteg och innovationer, för anslag, ära och upphöjelse. År efter år. Sekel efter sekel - tills slutligen en Einstein eller en Darwin kommer och välter allt över ända.
   Så till alla er som förtvivlar när ni misslyckats med en matematisk lösning: misströsta inte! Att ha rätt är inte alltid en kungsväg till lyckan. Det kommer ni att märka nästa gång ekvationen faktiskt går ihop.

Att läsa vidare:
Dick Harrison: Skapelsens geografi, 1998

HEJ!

15 juli 1974 invaderade turkarna Medelhavets till ytan tredje största ö, Cypern. Efter det kom en demarkationslinje att löpa tvärs igenom ön, och tvärs igenom huvudstaden Nicosia.  
   Innan detta skedde hade folk av turkiskt och grekiskt ursprung bott utspridda och blandade över hela landet. Efter självständigheten från britterna 1960 utbröt dock oroligheter, och en begynnande uppdelning mellan de bägge befolkningsgrupperna började äga rum. 
   Sommaren 1974 skildes de sedan åt permanent - och det på flera olika sätt.
   Det mest uppenbara var naturligtvis det rent geografiska: turkcyprioter i norr, grekcyprioter i söder. Över 200 000 greker och minst 53 000 turkar bytte helt sonika plats med varandra, nästan över en natt.
   Men eftersom grekcyprioterna utgjorde en befolkningsmässig majoritet, lät turkiska myndigheter även flytta över en hel del turkar från fastlandet. Inte minst på grund av dessa omflyttningar cementerades skillnaderna.
   Cypern klövs.
   Därför talar man idag turkiska i norr, är muslim och hissar den turkiska flaggan. I söder, däremot, är språket grekiska. Där tillhör man den ortodoxa kyrkan och  använder sig av den cypriotiska flaggan. (Två korslagda olivkvistar och en gul kartbild över ön mot en vit botten).
   De turkiska myndigheternas åtgärder var dock inte tillräckliga för att utjämna styrkeförhållandena mellan folken. Alltjämt utgör turkcyprioternas numerär troligen inte ens en fjärdedel av grekcyprioternas (siffrorna är opålitliga). Och något liknande kan sägas gälla för ekonomierna. Den grekcypriotiska blir allt starkare; den turkcypriotiska klarar inte av att hålla jämna steg. Enligt varierande uppgifter är södra delens BNP mellan tre och fyra gånger så stor som den norras.
   Numera är det framförallt turismen som håller ön levande. Och även i det fallet är det den södra halvan som blomstrar. Folk från hela Europa semestrar här, i Agia Napa och Pafos, i Larnaca och Limassol. Till den norra delen hittar främst turkar.
   Sedan EU-inträdet har det emellertid talas om en början till försoning. Det går fortfarande trögt, men genomsläppligheten över gränsen har ökat. Med hjälp av ett pass och ett särskilt tillstånd är det nu för tiden möjligt att ta sig från en sida till en annan utan några större problem.
   Hur lång tid det tar innan den mentala barriären rivs, vet ingen.

HEJ!

England och sedermera Storbritannien har haft ett antal kungar med namnet Edvard. Den senaste i raden hette Edvard VIII, och han hade inte suttit på tronen ens ett år när han abdikerade 1936.
   En av de intressantare är annars den allra förste, även kallad Edvard Longshanks. Under sin relativt långa tid vid makten (1272-1307) hann han uträtta en hel del.
   Han ärvde sin tron på väg hem från ett korståg i Palestina. Han hamnade i krig med Frankrike, inlemmade Wales med England (men inte Skottland - det misslyckades, trots att Edvard och hans bågskyttar besegrade skottarna vid Falkirk 1298). Vidare avskaffade Longshanks åtskilliga feodala rättigheter och effektiviserade förvaltningen.

Sitt storslagna eftermäle har Edvard I emellertid fått på grund av det parlament han sammankallade 1295. Det går under beteckningen the Model Parliament eftersom det på flera sätt lade grunden för parlamentets centrala position i den brittiska historien. Dessutom kom man ända till 1832 att följa den praxis för representation som tillämpades under Edvard för första gången.
   Bakgrunden var i korthet att kungen behövde skaka fram pengar till alla sina krig. Att då kalla till ett "parliamentum" - ett slags rådslag - var ingen nyhet. Oftast bestod det av rikets stormän, men någon gång också av det lägre ridderskapet och en utvald grupp borgare. 
   Någon fast princip för vilka som fick vara med, hade dock aldrig utarbetats. Till yttermera visso kunde rådslaget emellanåt faktiskt användas som ett vapen mot kungen. Så hade skett 1265, under Henrik III.
   Men år 1295 fastslog Edvard klart och tydligt vad som gällde. Sedan tidigare var som sagt baroner, ärkebiskopar och biskopar självskrivna. Dessa fick nu veta att "vad som rör alla bör godkännas av alla". Och följaktligen fick varje grevskap välja två riddare som sina representanter; detsamma gällde för varje stad (fast då två borgare). London tilläts på grund av sin storlek skicka hela sex representanter. 
   Och på det viset skulle det alltså fortsätta. I över femhundra år.
   Nu vore det naturligtvis ytterst anakronistiskt att utifrån detta dra slutsatsen att England år 1295 blev ens tillnärmelsevis demokratiskt. Snarare bidrog the Model Parliament till att stärka kungens makt, på stormännens bekostnad. Och i det spelet var riddare och borgare bara statister.
   Icke desto mindre blev sättet som kung Edvard utnyttjade parlamentet på snart mönsterbildande. Här uppe hos oss tog exempelvis Gustav Vasa efter och drev igenom sin egen (självsvåldiga) politik med hjälp av ett antal riksdagar. Fast det skedde så klart över 200 år senare - och då med en och annan bonde närvarande. 

  

HEJ!

Kejsare Marcus Aurelius Commodus Antoninus var ingen rolig typ, åtminstone inte om man får tro filmen Gladiator. 
   Nu bör man kanske inte använda sig av Hollywoodfilmer som källor till historisk kunskap. Men faktum är, att om man går till läggen (ex Historia Augusta från 300-talet) så snarast förstärks bilden av Commodus som en ytterst obehaglig figur.
   Och det började tidigt. Redan som barn var Commodus "osedlig, grym och liderlig". I sin ungdom ägnade han sig mest åt utsvävningar; något som han skulle fortsätta med hela sitt liv. Inte sällan pågick festandet in på småtimmarna, för att slutligen rundas av med att Aurora hälsades välkommen på någon bordell.
   Som kejsare - vilket han var 180 -192 - lämnade han snart över de dagliga statsärendena till en undersåte (Perennis). Därefter kunde Commodus på heltid rumla om i sitt palats, i sällskap med sina 300 älskarinnor och lika många homosexuella män
   Dock hann han med att låta avrätta folk på löpande band: konsuler, prokonsuler, prefekten för livgardet, sin syster Lucilla, sin hustru, oskyldiga, "anonyma" som av någon anledning inte behagade honom.
   Metoderna varierade: en slängdes in till en grupp vilddjur. En annan bjöds på förgiftade fikon. En tredje, överviktig man, lät han skära upp buken på, så att inälvorna rasade ut på marken. Han slog ihjäl folk med stridsklubba, iförd kvinnokläder och ett lejonskinn. Han sköt prick med pil och båge på handikappade.
   Flera av kejsarens offer överlevde trots allt hans infall - men till vilket pris? För han tvingade sina älskarinnor att låta sig våldtas i hans åsyn. Han beordrade dyrkare av gudinnan Bellona att hugga av sig armen och "Isiskultens anhängare [...] att misshandla sina bröst med tallkottar tills de var nära att dö". På en persons huvud lät han placera en stare "som i tron att den letade efter mask med sitt pickande åstadkom varbölder på mannens huvud".   
   Någon gång fick han för sig att leka läkare och tappa folk på blod. En annan sysselsättning var att sticka ut någons öga eller krossa någons fot. Något mer oskyldig var väl hans faiblesse för att blanda avföring i de elegantaste rätter? 
   I filmen slåss Commodus ju på gladiatorarenan, och så skedde verkligen, om man nu ska förlita sig på Historia Augusta. Han våldförde sig också på sin syster, ja faktiskt på flera av dem. Han kom även på kant med senaten, bland annat därför att han krävde att Rom skulle kallas upp efter honom själv.
   Slutligen ändades Commodus liv lika brutalt som man kunde förvänta sig: den 31 december år 192 fick han gift av sin älskarinna Marcia. Och när det inte tog, ströps han i badkaret av en brottare vid namn Narcissus.

Ha en trevlig kväll!

HEJ!

Vem upptäckte egentligen syret? 
   Var det fransmannen Antoine Laurent de Lavoisier (1743 - 1794)? Ja, svarar många - inte minst fransmännen själva. Och det finns en del bärkraftiga argument för det. Det bästa av dessa är väl att Lavoisier redogjorde för "sin" upptäckt i Académie des Sciences redan på våren 1775, och i skrift ganska exakt  två år senare. Dessutom kunde han placera in upptäckten i ett än idag rimligt teoretiskt sammanhang, även om detta delvis ägde rum senare. Det var också Lavoisier som namngav syret (oxygène).
   Icke desto mindre vill en del, på ganska goda grunder, ge den brittiske frikyrkopastorn Joseph Priestley (1733 - 1804) äran av upptäckten. Denne hade nämligen redan på hösten 1774 berättat för Lavoisier om en märklig, färglös gas som på något vis var verksam vid och underhöll förbränning. Dock trodde Priestley till en början att det var lustgas. Hans redogörelse för vad som sker under förbränningen är heller inte tillfredsställande, med moderna mått mätt.
   Slutligen finns det även en tredje kandidat: Carl Wilhelm Scheele (1742 - 1786). Han föddes i (svenska) Stralsund och var verksam som apotekare i bland annat Göteborg, Uppsala och Köping. Nyare forskning har visat att han framställde syre så tidigt som 1772, något som han också meddelade Lavoisier i ett brev 1774. Scheele visade att luft består av åtminstone två sorters gaser: "eldsluft" (syre) och kväve. Hans resultat publicerades emellertid inte förrän efter det att Lavoisier och Priestley hade publicerat sina; mycket beroende på strul med boktryckaren.
   Men faktum kvarstår - Scheele tycks ha varit först!
   Så då det är kanske dags att applådera fram Scheele som bemärkt 1700-talssvensk,  vid sidan av Linné och Celsius? 
   För all del. Fast riktigt så enkelt är det nog inte. Själva frågan i sig (vem upptäckte syret) är nämligen komplicerad. Kan man exempelvis upptäcka något som redan finns? Ja visst, enligt gängse språkbruk.
   Men vem är det egentligen som gör upptäckten?
   Den som är först, det vill säga Scheele? Fast i så fall upptäckte inte Columbus Amerika.
   Den som bäst förstår sig på vad det är han har upptäckt då? Det är givetvis ett något mindre ytligt påpekande, och det för med sig att Lavoisier ligger bäst till.
   Men återigen: med ett sådant synsätt blir historiens kanske störste upptäckare av med sin förstaplats. Columbus begrep ju aldrig att det var en ny kontinent han nått fram till.
   Rimligtvis måste man i slutändan ändå väga in konsekvenserna av upptäckten. För en upptäckt som går spårlöst förbi spelar sällan någon större roll, rent historiskt. Columbus har förtjänat epitetet "den som upptäckte Amerika" mer än vikingen Leif Eriksson eller indianerna själva, därför att det han gjorde förändrade historien.
   På gott och ont.
   Och - tyvärr för de svenskar (och britter) som eventuellt bryr sig: Lavoisiers insats som upptäckare är ur det perspektivet viktigare än Scheeles och Priestleys, eftersom han påverkade vetenskapshistorien i högre grad.
   Fast är man inte fransman, kan man å andra sidan hävda att frågan är meningslös.

HEJ!

Danmark - Sverige 3-3. Eller kanske 0-3?
   Förvirringen kring resultatet ger upphov till tankar. För vad hade hänt om mannen som sprang in på planen och hytte mot domaren visat sig vara en svensk, fast i dansk uniform (alltså en typ av snapphane)? Nu var han ju bara bosatt här, men om han dessutom varit svensk medborgare, född i landet, blågul ut i fingerspetsarna?
   Eller föreställ er följande. Mitt lag har chans på ligaguldet, men för att få det måste det vinna sista matchen med 3-0. Nu återstår en minut av matchen, och resultatet är 2-0.
   Vad gör jag?
   Draperar mig i en motståndartröja och rusar in på plan förstås!
   Eller tvärtom. För att undgå nedflyttning får mitt lag inte förlora med mer än fyra bollar. Men just nu står det 0-5 i säsongens sista match. Sagt och gjort. Jag löper in på plan. 
   Hurra! Vi blir kvar i högsta divisionen ännu ett år!
   Så kan man hålla på.
   Annars är det tämligen fascinerande att höra på det så kallade försnacket inför en match. Där sitter experter som heter Strömberg eller Fjellström och siar om framtiden. Så här kommer matchbilden att bli ("högt uppskruvat tempo"). Detta är motståndarnas taktik ("otrolig forcering i inledningen"). Vi bör bemöta den på det här sättet ("inte släppa in något mål första 20"). Och om Sverige bara följer detta, får vi följande resultat.
    1-1.
   Och världens fest.
   Men tyvärr - när matchen börjar blir det gåfotboll. Ett lätt duggregn faller, himlen är jämngrå, på läktaren somnar snart de flesta. I 56:e minuten får en av förbundskaptenerna plötsligt ett epileptiskt anfall. Han förs till sjukhus. Alla spelarna samlas i mittcirkeln, håller varandra i hand och sjunger Give Peace a Chance.
   - Tja, säger experten efter matchen. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är det som är tjusningen med fotboll...

Parallellen är väl inte glasklar, men ofta påminner de här experterna om medlemmarna i någon generalstab som sitter och planerar inför ett eventuellt krig. Tänk bara på Alfred von Schlieffen och Schlieffenplanen inför första världskriget. Den redogjorde i detalj för hur tyskarna måste lägga upp sin taktik för att gå segrande ur en stormaktskonflikt med Frankrike och Ryssland:
   Slå till hårt mot fransmännen först, förflytta 35 (!) armékårer i en vid båge genom Belgien, inneslut Paris västerifrån. Knyt åt säcken.
   Därefter vänds all kraft (förutom några bevakningsstyrkor) österut, mot ryssarna. För där blir det jobbigt, menade Schlieffen. 
   Nu kom ju kriget, som bekant, inte riktigt att se ut på det viset. Tyskarna körde fast på västfronten och tvingades gräva ned sig. Sedan blev de liggande i leran i fyra år. Östfronten blev rörligare, och ryssarna drog sig till sist ur kriget genom en separatfred i Brest-Litovsk 1918.
   Det blir aldrig som man tänkt sig.
   Enligt uppgift sa tyskarna något liknande efter Versaillesfreden 1919.

HEJ!

Ett lämpligt sätt att förklara varför något sker, är att söka dess orsak. Pilen far genom luften därför att någon har satt den i rörelse. De krafter, som till slut får den att falla till marken, är inledningsvis inte tillräckligt starka för att åstadkomma detta.
   Men frågar man Aristoteles är orsakerna till pilens rörelse, och fallande till marken, andra än vad exempelvis Galilei eller Newton skulle säga.
   Så vilken förklaring är egentligen den rimliga, den sanna, den rätta?
   Ja, knappast Aristoteles, skulle de flesta svara idag. Även om han har vissa poänger.
   Orsakerna till ett skeende kan således var flera. Men vilka av orsakerna som bäst förklarar skeendet, varierar även det över tiden. Detta tycks gälla inom rörelseläran. 
   Och det gäller i allra högsta grad i historien.
   Ett bra exempel är Gustav II Adolf, en av våra krigarkonungar. Varför krigade han egentligen så mycket? Varför gav han sig in i trettioåriga kriget?  
   Kort och gott: vilka var orsakerna?
   De var religiösa (ideologiska), har en del menat. Gustav II Adolf var kung i ett fundamentalistiskt land, och skydde blotta åsynen av papister. När nu ett krig dök upp som tycktes handla om just detta (protestanter mot katoliker) så låg det i hans blod att slåss på den "rätta" sidan.
   Knappast, invänder någon. För Sverige allierade sig ju med Frankrike, som var katolskt så det förslog. Nej, den främsta orsaken är snarare säkerhetspolitisk: Helst vill vi fred, naturligtvis. Men om inte vi anfaller dansken, polacken eller vem det nu är, så anfaller han oss. Kriget är ett nödvändigt ont.
   Nja, det uttrycks visserligen på det viset i källorna. Men de är främst att betrakta som propaganda från kungamakten själv, i syfte att få folk att satsa liv, lem och en penning på kriget. En gnutta källkritik ger vid handen att detta knappast håller som (enda) förklaring.
   Istället bör man nog infoga de ekonomiska drivkrafterna i analysen. Om Sverige lyckades förvandla Östersjön till ett svenskt innanhav, skulle vi få kontroll över den mycket lukrativa handeln där. Detta går knappast att bortse ifrån.
   Och så står vi där, med tre olika orsaker, som förvisso samspelar. Men ändock? Vilken ska man lägga störst vikt vid? Tja, de ekonomiska drivkrafterna, har det förefallit som de senaste åren.
   Ända tills nu.
   För i Sverker Oredssons nya, stora biografi över "Lejonet från Norden" lyfts plötsligt den religiösa aspekten fram på nytt - just när den verkade vara nästan utdöd.
   Gustav Adolfs legitimitet som kung låg i protestantismen, menar Oredsson, eftersom hans far, Karl IX, på sätt och vis hade usurperat tronen från katoliken Sigismund. Trettioåriga kriget var ur det perspektivet perfekt för att med kraft understryka Gustavs rätta plats i tillvaron: som hjältekonung över Sverige, och som den protestantiska lärans banerförare.
   Orsakshjulet snurrar på. Men vem har satt det i rörelse?

HEJ!

De som i samband med reformationen inte kommer att tänka på Martin Luther är nog ganska lätträknade. En hel del historieintresserade kastar säkert också in påve Leo X och avlatskrämaren Johann Tetzel i ekvationen. Men hur är det egentligen med ärkebiskop Albert, en nog så viktig deltagare i reformationsdramat? Där går nog en och annan bet.
   Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
   Året var 1517.
   Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
   Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
   Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
   Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
   När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
   På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där. 
   Historien var redo att ändra riktning.
   Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.

HEJ!

Det var någon (jag vet vem) som identifierade mannen på bilden (jag vet hur) ganska snabbt i fredags. I kommentaren bifogades även lite biografiska fakta om Copernicus. Gå gärna in och läs den!
   Jag ska idag dock koncentrera mig mer på fenomenet Copernicus. Han är ju en av dem som brukar förknippas med att ha åstadkommit något genuint revolutionerande i idéhistorien. Han ställde den medeltida, "kristna" världsbilden på huvudet, satte solen i centrum och gjorde jorden till en planet bland många. Han utmanade Aristoteles och katolska kyrkan på riktigt allvar. Han påbörjade förvandlingen av människan till ett oheligt kryp i universum.
   Så brukar det heta.    
   Förvisso finns det ett visst fog för en sådan beskrivning av Copernicus gärning - även om hans konstruktion (eller förslag) mera var ett resultat av läsefrukter och tankemöda, än av ett grundläggande empiriskt arbete. Han kunde knappast bevisa det han påstod.
   Men faktum kvarstår ändock: karlen kastade om hela den kristna världsordningen! 
   Nja, inte riktigt.
   Copernicus var egentligen en polsk kanik, en kyrklig tjänsteman som stod i brevkontakt med påven. Hans observatorium i Frauenburg var byggt uppe på domkyrkomuren. Sina slutsatser om universum hade han nått fram till redan på 1510-talet, men de publicerades först 1543, hans dödsår. Sådana tankar var nämligen farliga, såväl för karriären som för livhanken.
   Med utgångspunkt i detta, har någon sagt att Copernicus var en "revolutionär mot sin vilja". Och det ligger en hel del i det; i synnerhet om man betänker att han hade varit död i många år innan hans insats så småningom ledde fram till "den kopernikanska revolutionen". Inte förrän på 1600-talet slog hans världsbild - om han nu skulle ha gått med på att kalla den så - igenom i vetenskapskretsar; och först århundradena därpå fick den fäste hos den bredare allmänheten.
   Bilden av Copernicus som en världsomstörtare stämmer alltså bara på lite längre sikt. Men ändå får han, gång efter annan, anta den rollen.
   Vad beror det på? 
   Förmodligen har det ganska lite med Copernicus att göra, och mera med historieämnet som sådant. För i minst lika hög grad som inom många andra discipliner, så handlar ju historia om att förklara saker. Ja, man skulle kunna drista sig till att säga att historien blir till, inte bara när den berättas, utan också när den förklaras. När den tillrättaläggs, förenklas, används, t o m i viss mening förvrängs. 
   Och ska man då förklara ett komplicerat förlopp - den antika/medeltida världsbildens förändring - så är det enklare att förlägga orsaken hos en enskild individ (snarare än i en struktur). I det här fallet har den individen råkat bli Copernicus. I andra fall är det en Hitler, en Per Albin Hansson eller en Napoleon.
   Allt det som vi kräver av en förklaring - att den ska gå att begripa osv. -, det kräver vi också av historien. Och sett i ett sådant perspektiv blir även Copernicus roll i vetenskapshistorien begriplig, i betydelsen möjlig att förklara.